Dags för ett riktigt sportigt lov med skidåkning, skoter, skridskor och en massa mys med de bästa. Klockan närmar sig elva och jag har inte ens börjat packa än. Typiskt mig! Verkar dock som om min andra hälft är likadan :) Vi pysslar lite, dricker vin och kommer på bra saker att ta med på äventyret. Det ska bli otroligt skönt att lämna rättningsstress, vardagsfix och flytttankar och bara mysa några dagar. Puss & Kram!

Jag tror jag hamnat i någon ny fas då jag för första gången på riktigt minns bilolyckan. Den är skarpare än någonsin. Den ploppar upp lite då och då, ofta då jag kör bil men även i vardagen hursomhelst. Det är märkligt hur hjärnan fungerar och hur man bearbetar saker och ting. Minnesbilderna gör inte så ont ändå, de gör mig mer tacksam på något sätt. Men däremot alla dessa tänk om... Tänk om vi faktiskt dött. All räddningspersonal sa ju att vi hade änglavakt. Tänk om livet slutat där och då. Precis då livet började kännas enkelt igen. Hur hade alla andras liv sett ut idag i såna fall? Hur hade alla jag älskar klarat av begravningen? En stor och en liten kista bredvid varandra där i kyrkan. Jag hör själv hur hemskt det låter och hur osunt det kan tyckas för andra att tänka så här, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste ju göra något av de bilder jag får och de ljud jag aldrig kommer glömma. Fem varv i luften med plåt som dunkar i asfalt, glas som krossas och så tystnaden som uppstår då bilen tillslut landar. Den där förbannat hemska tystnaden. Tänk om den där lilla kroppen jag älskar mer än livet självt inte rört på sig tillslut, om han inte gnytt och gråtit efter sin mamma, om inte alla fina medmänniskor stannat och tagit hand om honom medan brandmännen fick klippa loss mig. Tack vare dem är lillhjärtats trauma väldigt litet och idag mer eller mindre obefintligt. Mitt trauma är bearbetat men dessa fragment och reflektioner ploppar upp ibland och jag måste få pysa ur dem någonstans. Att skriva hjälper mig, det har det alltid gjort. Men alla är vi olika. 

Medmänniskor, så viktigt det är. Att finnas där för varandra. Jag tänker på den unga kille som ska begravas på fredag. Killen som alltid sa godmorgon i skolan med ett stort leende i flera år. Som helt plötsligt bara försvann och nu inte längre finns hos sin familj och sina fina vänner. Jag blir så rörd då de här gamla eleverna visar medkänsla och omtanke och visar hur de mognat till fantastiskt fina vuxna människor. Hur de stöttar varandra och hjälps åt i sorgen och chocken. Oavsett om jag kommer att vara i kyrkan på fredag eller inte kommer jag att tänka på er alla ♥

Jag var på en föreläsning för inte så länge sen där vi fick fundera på vad vi skulle ångra om vi låg på dödsbädden och bara visste att vi hade minuter kvar att leva. Vi skulle blunda och gå in i oss själva. Mitt svar kom direkt. Jag önskar jag haft mer tid tillsammans med min familj och mina vänner. Mer vardaglig tid. Äta middag tillsammans en tisdag eller en promenad efter maten då mamma ändå ska ut och gå med hunden. Gå och träna tillsammans. En spontan bio och en fika efteråt. Knacka på och bjuda in sig själv och bara hänga tillsammans framför tv:n. Det är inte försent. Men det gäller att göra något aktivt. Alla har så mycket, inklusive jag själv. Man är trött, stressad och pressad. Man vad är viktigt egentligen? Vad skulle du ångra om det var du som låg där? Det är en bra tankeställare!

Tankarna är många, jag blir alltid så här då jag är hemma och får tid att tänka. Tankarna tynger mig inte även om de kan göra mig sorgsen. De påminner mig om hur förbannat skört livet är och hur mycket vi tar för givet. Jag är så otroligt glad över resan jag snart ska göra med pappa, mina systrar och Noah. Kvalitetstid och äntligen en chans att umgås riktigt nära och på djupet. Jag ser fram emot nästa vecka då det blir mys i Dalarna med min lilla familj och finaste vännerna. I april väntar en helg med stora familjen och släkten i Finland. I vår väntar spa och egen tid med min kärlek. Men vardagen ska prioriteras, det enkla som ändå görs kan lika gärna göras tillsammans. Tillsammans är ett fint ord. Familj likaså. Jag älskar er, ni vet vilka ni är ♥

Detta stod i inkorgen på min facebook för ett tag sen. Ord som gör mig väldigt glad. Tänk hur ofta man tänker en sak, en positiv tanke gällande någon annan men inte gör den där aktiva handligen och för det vidare. Det är så lite som behövs för att göra någon annan glad. Tack fina fina du!

"Hej! Hoppas allt är bra med dig! Såg att du ska bli sambo och flytta till hus, grattis! Inte för att vi känner varandra men jag ville iaf skriva till dig för jag brukar läsa din blogg emellanåt och du är en underbar inspirationskälla och verkar vara en fantastisk person! Du är beviset på att "Good things happpens to good people"... :) Ta hand om dig! Kram"

Alla hjärtans dag igår med familjemys och massor av kärlek. Det är skönt att ha en riktig hemmakväll ibland. Inga måsten, inga ärenden, inget kvällsjobb. Oftast är mina kvällar fullbokade av rehab, träning, innebandy, aktiviter så som föräldramöten/samtal/rättning eller en och annan mysig träff med familj eller vänner. Ikväll är en sådan kväll. Två flugor i en smäll. Föreläsning om vägen till framgång tillsammans med två av de bästaste tjejerna i världen. Men först ett utv.samtal, sjukgymnastik och lite mat i magen. Intensivt men under kontroll, just the way I like it. Snöstorm därute men rätt mysigt då man är inomhus. Inte långt kvar till värmen nu och lata dagar med pappa, systrar och lillhjärtat. Bästa julklappen någonsin tror jag :) Måste rusa, ha en fin kväll allihopa! Puss & kram

Vilket är lättast? Oavsett så är den där känslan en blandning av positivt och negativt. I mitt fall så känner jag att så länge det är under någorlunda kontroll så är det en häftig känsla. Den sporrar mig till att prestera bättre, orka lite mer, vilja lite till och aldrig ge mig. Men så fort kontrollen sviktar blir det en press som tillslut jagar mig även om natten. Jag kan inte somna, jag får ingen ro i kroppen och det kryper och kliar mest överallt. Det är svårt att bena ut kärnan av problemet för att lösa det och hitta balansen. Det gör mig frustrerad och arg.

Inatt var jag verkligen arg. När jag blir arg blir jag ledsen och tårarna kommer. Det var länge sen jag grät nu. Det reflekterade jag över där i soffan någon gång mellan midnatt och ett då varma tårar rann ner för kinderna. Vad jagar mig eller vad jagar jag? Det är mycket på jobbet och känslan av otillräcklighet finns där hela tiden, mer eller mindre i alla fall. Men det är ju inget nytt... Så det borde inte vara det! Nacken värker en del och rehaben är intensivare än vanligt. Den stränga kylan underlättar inte direkt utan jag blir stel och får ont. Det mesta av flyttandet är klart och vi trivs och har landat i sambo/familjelivet. Känslan av att höra samman är fantastisk. Att få dela Noahs tokigheter och fantastiska kommentarer. Att kunna smita ut en kväll till gymmet eller till affären utan att ordna barnvakt och få dåligt samvete. Att kunna bolla beslut och tankar med någon, någon som strävar efter samma mål som en själv. Familjens mål och välmående. Det är självklarheter för många, men definitivt inte för alla. Det finns så många människor som tar så mycket för givet och det stör mig.

Energitjuvar stör mig också, människor som är avundsjuka och liksom verkar störa sig på andras lycka. Vilken förlust i livet tänker jag. Att bli glad och verkligen visa det för någon annan är en fantastisk känsla, ett lyckorus på något sätt som smittar av sig. Att inte ha den egenskapen eller viljan är helt oförståeligt för mig. Ni ser, jag klurar på mycket. Inte konstigt man inte kan sova. Tror det behövs lite träning ikväll för att jaga bort alla hjärnspöken och få en lugn och mysig helg. Jag ska jaga mig trött på Sats så att jag sen blir jägaren med full kontroll. Jägaren som ska jaga fredagsmys, jaga skräp till tippen, jaga bort rättningsberget och tvättberget men mest av allt jaga efter mys med mina hjärtan och vila. Ha en fin helg, puss och kram!