Arrivederci, adios, au revoir, goodbye

Det är dags att säga adjö till bloggen. Det finns flera anledningar till det och utan att skriva för mycket så handlar det bland annat om tid, strategi och känslomässiga skäl. Jag har bloggat sen december 2006 och det har hänt mycket sen dess. Då bodde jag i ett rött litet hus med vita knutar på landet. Innebandy var en väldigt stor del av mitt liv och jag var en relativt nybliven lärare. Jag kastade mig in i yrkeslivet och blev mentor på högstadiet trots att det var de yngre jag ville arbeta med. Jag gav allt och trivdes fantastiskt bra. Sen 2006 har relationer tagit slut och vänskap upphört. Ibland nödvändigt och ibland tråkigt... Jag har gått på nitar och klättrat upp igen. Jag har trott jag hittat rätt men varit väldigt fel ute. Jag har funnit nya vänner och fantastiska arbetskamrater. Jag har blivit mamma med buller och bång. Jag har våndats och bett till högre makter att mitt lilla knyte ska överleva. Att de där små grodbenen ska växa till sig och springa och busa i ett lugnt och tryggt hem. Jag har lovat mig själv att om det där lilla hjärtat bara orkar slå så ska jag göra allt för att bli en bättre människa.
 
Jag har funderat på att flytta utomlands. Jag har rest en hel del. Jag har gått i terapi och pratat ut om mycket, jag har lärt mig massor och insett att psykologi är väldigt intressant och ibland väldigt enkelt. Jag har träffat eldsjälar som för alltid har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har vunnit en strid som tagit mycket på mina krafter och som har satt djupa sår i min själ. Jag har landat i verkligheten och verkligen på djupet lärt mig uppskatta det lilla i det stora. Jag har sett de där små benen växa till sig och springa fort som attan. Jag har lärt mig att det där bubblande skrattet och ordet mamma är det finaste jag vet. Jag har hittat den stora kärleken och vågat lita på tvåsamheten igen. Jag säger vad jag tycker och står upp för mina ideal och värderingar. Jag har varit tärna och blivit gudmor till några av de finaste människor jag känner. Jag har sett vänner säga ja och stolt hålla sina fina barn i armarna. Jag har sett familjer växa och även familjer krympa. Jag har snuddat vid himlen och kraschat med bilen. Jag har dunsat i asfalten fem gånger, även om jag själv bara minns två och än en gång bett till högre makter att lillhjärtat bredvid mig ska överleva. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har flyttat och blivit med hus. Två har blivit fyra och jag drömmer äntligen på allvar om fem. Jag har sagt hejdå till de som tar energi. Jag har tagit avstånd från de som man inte kan säga hejdå till men som ändå tar för stor plats. Jag har sagt hejdå till de stora ungdomarna och hittat ner på golvet bland de små 7-åringarna. Jag har sagt hejdå till innebandyn och 20 år av adrenalin, svett, glädje och tårar. Jag har vågat och jag har satsat och mest av allt jag har verkligen levt fullt ut...
 
Jag tror nästan att allt ovan behandlats i bloggen under åren, mer eller mindre... Allt det fina, goda, spännande, hemska och ledsamma. Att skriva av sig har varit terapi på många sätt. Bloggen har också varit en kanal för de vänner och släktingar jag har i andra länder. Nu använder vi andra forum och behovet känns som sagt inte lika stort. Tack bloggen för allt och tack alla fina människor för kommentarer och värme. Jag kan i ärlighetens namn säga att under månaderna på sjukhuset räddade ni mig från att gå under med all er omtanke och kärlek. Nu släpper jag bloggen men kommer fortfarande gå in och läsa och titta på gamla bilder. Jag kommer även följa mina egna favoriter såklart! Sköt om er och massor med kramar
 
 
 En favoritbild från Noahs första dag på förskolan

I couldn´t have said it better myself


Bubbel babbel

Längesen • Full rulle • Intensivt • Spännande • Utveckling • Funderingar • Oro • Val • Knyta band • Besvikelse • Frustration • Egocentriska energitjuvar • Balans • Målbild • Avslut • Drömmar • Planering • Inredning • Rehab • Akupunktur • Möjligheter • Framtid
 
Lättaste sättet att uttrycka mig utan att trampa någon på tårna allt för mycket... A little bit och this and a little bit of that. I guess it's called LIFE

14 blev 20

Inget ska ju någonsin vara enkelt så det blev 20 tabletter då det visade sig att fröken Wiksten hade en svår bihåleinflammation också. Dubbel dos av penicillin men sen så... Snart så... Känner mig redan mycket bättre och så snart dosen är klar blir det fokus på rehab, träning och massa må bra saker. Nyår var härligt, goa människor och så mina två fina killar. Båda i svart fluga och vit skjorta. Snygga värre! Lyckligt och tacksamt ser jag fram emot 2013 och allt det har att erbjuda. Puss & Kram!

Jag kan andas

Det går nu... Att andas genom näsan utan att en hostattack ska skära igenom hela kroppen. Det är en underbar känsla av frihet! Det värker fortfarande i huvudet och nacken men jag börjar äntligen få kontakt med övriga kroppen. Detta har nog varit den värsta influensan någonsin. Jag kan inte minnas att jag varit så här dålig sen min havandeskapsförgiftning. Igår snurrade hela sovrummet så intensivt att jag var tvungen att lägga en blöt handduk över huvudet. Varenda kroppsdel värkte och jag ville bara försvinna. Det är en hemsk känsla! Ingen mat får man i sig heller då det kommer hostattacker varje gång koncentrationen går till något annat än att bara andas. Igår proppade jag i mig 14 olika tabletter, för värk, för magsår, för hyn och för att ingen bebis ska komma. Än i alla fall...  :) Kunde inte låta bli! 14 tabletter, det är inte okej. Less på alla piller, på alla åkommor och på att vara sjuk. Så fort den här flunsan är borta så ska den här fröken fokusera på sin kropp och hälsa en gång för alla. Rätt träning och rätt prioriteringar i stort. Jag vet ju precis vad som får mig att må bra och vad och vilka som är mina energitjuvar. Nyårslöftet är givet! Solen skiner därute och det verkar vara en vacker om än en blåsig vinterdag. Tror att jag ska fösa ut den här trötta kroppen för lite frisk luft, om så bara till brevlådan. Må gott och var tacksamma om ni är friska och krya. Det är allt som egentligen betyder något. Kram!

Merry Christmas


För att det är viktigt!

Nu har jag haft en massa tankar i huvudet sen gårdagens luciafirande på lillhjärtats förskola. När jag står där och ser på alla fantastiska barn som sjunger för glatta livet blir jag så rörd och glad ända in i magen. När jag står där och ser min lilla prins kan jag inte låta bli att blicka ut över alla stolta mammor, pappor, far och morföräldrar. Det är en massa människor som stolta fotar, filmar och ler åt just sin lilla juvel. Det är mäktigt att se! På samma sätt är det irriterande att se de föräldrar som tar för stor plats. Som tränger sig fram. Som pratar högt i telefon när barnen sjunger. Som ställer sig i vägen när andra filmar. Vad är det för förebilder? Vilka tror de att de är?
 
Samtidigt får jag ett sting av avundsjuka då föräldrar står och håller handen med andra släktingar i bakgrunden.Jag är den enda föräldern som står där ensam. Jag är van, det har alltid varit så på den här förskolan. Det verkar vara kärnfamiljens mecka med pensionerade föräldrar dessutom. Det gör mindre ont nu än förut, men det känns. Det känns än mer för lillhjärtat börjar bli stor och han reflekterar. Hans kommentar då vi satte oss ner för att fika efteråt var att, mamma det är bara du och jag som är två. Han har stenkoll på vem som är vems mormor eller farfar, bättre än mig. När han nu blir större och förstår och frågar, då gör det liksom lite ondare. Mest för att man så gärna vill ge sitt barn precis allt och inom vissa områden går det bara inte. Det är över min och alla andras kapacitet. Det är svårt att hantera ibland. Jag undrar hur andra gör? Ibland i alla fall. Ibland flytar allt bara på och jag tänker ingenting, allt är perfekt. För det han har nu är fantastiskt bra. Världens bästa bonuspappa, en viktig vuxen som är närvarande och intresserad. Som inte gör skillnad. Som älskar. Jag är så tacksam och lycklig!
 
Men ibland gör det ändå lite ont. Igår gjorde det ont och då kom jag ihåg hur det kunde vara. Då tänker jag på alla ensamstående föräldrar och hur de kämpar. Alla små och stora beslut man måste fatta själv. Vilken förskola? Vilket sparande? Vilka regler och vilka värderingar vill man förmedla? Vilken overall är bäst och varmast? När är det dags för simskola eller annan aktivtet? Har jag ens råd med det? Är han sjuk? Är allt normalt? Borde jag göra si eller så? Tankar kan snurra och hur litet eller stort problemet eller frågan än är så är det väldigt ensamt och frustrerande att inte få/kunna bolla det med någon. Det stör mig att så många tar det för givet, för verkligheten ser inte ut så. Många är ensamma och kämpar. Inte bara ensamstående, utan den ena föräldern i ett parförhållande också. Det är slitigt emellanåt samtidigt som varenda sekund är helt underbart.
 
Jag vill bara uppmärksamma det viktiga. Det bränner inom mig då det egocentriska och nonchalanta blir så tydligt. Det finns lite överallt. Det är så onödigt. Det smittar av sig på de små. Det är så lite som behövs för att underlätta och ge energi.Och jag kan inte låta bli att känna och tänka på de som har ångest inför julen. På att inte kunna ge sina barn det man vill i julklapp. Att kanske inte ha ork, ekonomi, möjlighet eller energi till att ordna så som man vill ha det. Som den där bilden man har i huvudet. Att känna sig otillräcklig. Att inte räcka till. Att ha misslyckats. Jag vet hur det känns. Men jag vet också att det kan ändra sig. Jag ser verkligen fram emot den här julen, hemma med nära och kära. Med närhet och kärlek. Julklapparna, maten och traditionernna är viktiga men de är verkligen inte allt. Vi ska umgås, vara trygga och mysa. Sånt här sitter jag och tänker på en fredagkväll... Ut måste det för nu vill jag njuta av helgen med bara positiva och glada tankar.
 
Det bästa av allt är att jag har en riktigt bra magkänsla för 2013. Vinden har vänt

Ibland blir det bara för mycket...

Jag tål ganska mycket. Jag har lärt mig att hålla huvudet högt och kämpa. Ingen löser mina problem utan man får kämpa själv. Jag kan ta en del stryk och ändå le och njuta av allt som är positivt. Jag tänker ofta, att det hade kunnat vara så mycket värre och det ger mig energi att orka vidare och vara tacksam. Men nu är det stopp och idag känner jag mig sådär liten och ynklig som man kan göra ibland. Jag är hemma från jobbet, det bränner i magen och jag mår illa. Jag har ingen kraft i kroppen utan vill bara sova. Det värker i nacken och strålar i ena armen. Ryggslutet känns som om det ska gå av i vilken sekund som helst. Jag blir så ledsen och frustrerad. Jag stressar till olika sjukgymnaster, akupunktur, samtal, rehab. Ingen snöstorm har stoppat mig. Det blir lite bättre men kylan och stressen gör att jag lika snabbt tar ett steg tillbaka. Nu känns det som om kroppen sagt ifrån och tårarna är svåra att stoppa. Men det får vara så en stund, det går över. Det är skönt att skriva av sig lite i den virtuella dagboken utan lås. För precis så här känns det och det är inget jag behöver hymla om. Nu ska jag krypa upp i soffan med en kopp te och en tidning och bara vara... Kram!
 

Rätt eller fel?

Jag blir så trött på vuxna och barn som tror att de äger hela världen. Kanske är det typiskt svenskt att allt ska vara sådär lagom men det är ändå inte så jag menar. Ta gärna för dig, tro på dig själv och tro på din grej. Men tappa inte ödmjukheten och förmågan att lyssna av och lyssna in. Det är ju inte konstigt att det finns så många dryga och självupptagna barn och ungdomar, det är ju bara att se på föräldrarna. I de flesta fall är det ju en direkt spegling. Om föräldrar bara kunde stanna upp i vardagsstressen och ibland fundera på för vems skull de gör olika saker, är det för sina barns eller för sin egen. Svaret skulle nog bli skrämmande? Om de ens skulle reflektera så? Vad tycker ni? Är jag ute och cyklar? Kram!

Ibland är det så enkelt...

Att få sitta i soffan med en bok och frukostkoppen i handen. Ha lillhjärtat bredvid sig som spelar på Ipaden och sjunger julsånger för glatta livet. Halva familjen är på simskola, den andra halvan alltså i soffan... Tända ljus, några vita hyacinter som börjar slå ut och julmusik på Spotify. Precis den här känslan som jag har just nu, då allt känns enkelt och skönt, den vill jag känna mer av. Just nu släpper jag alla tråkiga nyheter, all oro och annat tråkigt som finns i mitt huvud för ett tag. Puss & Kram!

Tillbakablick

Idag körde jag den där vägen hem från jobbet... En väg fylld av ångest. Det hände förut att jag körde så fort så ni kan inte ana, så fort för att jag var rädd att det värstaste av det värstaste hade hänt. Så ibland körde jag så sakta jag bara kunde, jag blev omkörd av alla, allt för att jag inte ville hem... Omöjligt att inte blicka tillbaka då bilen rullade på samma väg idag, blicka tillbaka lite lagom, att inte blunda för historien men mest av allt, blicka framåt. Det tror jag på! Kram och mys i mörkret

Känslostormar

Här kommer alla känslorna på en och samma gång, för precis så känns det! Hur kan man vara glad och lycklig samtidigt som man kan vara så besviken, arg och frustrerad? Jag får det inte att gå ihop... När man inte riktigt förstår så är det svårt att göra något aktivt åt saken. Eller så kanske jag förstår och inser någonstans att jag måste acceptera situationen, någorlunda i alla fall. Jag kan inte ändra på människor, men jag kan banne mig säga vad jag tycker. Och det har jag lovat mig själv att börja göra mer och mer. Det är inte sunt att oroa sig för att såra andra då det är en själv som tillslut sitter med magsår och andra själsliga sår. Livet är för kort för allt det här... Det ska ju vara enkelt och härligt, i alla fall de stunder då det där allra tyngsta som vi inte kan påverka närvarar. Det får inte komma, men jag är rädd för det. Rädd för en dålig nyhet som ska slå undan fötterna för den lycka jag trots blandade rader här och nu ändå känner. Alltför många i vänskapskretsen som drabbas av sjukdom, tragedier och dödsfall just nu. Det kryper liksom närmare och närmare...
 
Men vet ni något som är alldeles alldeles underbart... När jag kommer till jobbet på morgonen, trött, frusen och tankspridd... Då genar jag över fotbollsplanen och allt som oftast kommer det 4-5 barn springades från morgonfritids och vill kramas. De släpper inte, de vill kramas länge. Då känns precis allting riktigt bra! Det är en häftig känsla, kram!
 
 
 
 
 

Älskar...

... att komma hem tidigt, tända lite lampor i mörka vrår, tända ljus, fixa en kopp te, plocka lite och så jobba undan en del innan det är dagishämtning. Brukar åka till dagis direkt men just idag efter ett läkarbesök och ett intensivt möte kände jag att jag behövde lite tid för mig själv. Idag ska jag hämta två trollungar och hoppas på en pysslig  och mysig kväll med Halloween som tema. Pumpan på bilden pysslade vi med igår, den ska skrämma bort alla monster tycker barnen :)
 
Fortsätta blogga eller inte, det är frågan? Saknar det ibland och ser att många läser.... Ska fundera!  Älskar ju att skriva men det finns många forum... Varma kramar till er alla!
 

Borde blogga

Jag borde blogga mera, skrivandet gör mig klarsynt och lättare i hjärtat. Men jag orkar inte, hinner inte och har ingen ro. Mycket av det jag vill skriva om lämpar sig inte här. Vet ni hur jobbigt det är? Så många tankar och åsikter men jag gömmer dem därinne och pyser bara till de få jag litar allra mest på. Skönt med helg i alla fall och imorgon ska jag bli ompysslad av bästaste Fia. Lite ny färg i håret ska ge den här trötta mamman och fröken lite ny energi. Sköt om er och njut av helgen, stor kram!

I'm alive!

Jag lever och livet är gott. Lite för stressigt och mycket i min kalender för min smak dock, men den enda som kan ändra på det är jag. Mysig kväll med barn som somnat till klassisk musik, tända ljus och inga måsten för en gångs skull. Blev lite bloggsugen av lugnet, men bara lite. Får skriva mer en annan gång. Hoppas ni mår bra därute i bloggvärlden? Stor kram!

Sommarlov

Jag har verkligen kopplat av, kopplat ner, kopplat bort och haft en av mina mest ego somrar eller vad jag ska kalla det. Efter tuffa tider på gamla jobbet, en arbetsbörda jag än mer nu efteråt inte förstår hur jag klarat av, allt detta i samband med alla avsked från kollegor och fantastiska ungdomar har tagit extremt mycket energi. Det är som om kroppen skrikit åt mig att vila, sova och göra såna saker som jag mår bra av. Jag håller på och avslutar min åttonde pocket bok för sommaren och det är nog rekord. Kanske beror det på det tråkiga vädret också... Det har inte blivit lika mycket kvalitetstid med vänner och familj som det brukar bli men allt har väl sin tid antar jag.
 
Vi har haft fantastiskt härliga dagar i Barcelona på tu man hand, mysiga dagar på landet, en husbilstripp med djurparksbesök och pyssliga dagar hemma. Ett hem där man inte varit med i från början kräver sin tid att boa in sig i. Även om jag trivts från första stund så finns det saker man vill göra på sitt sätt. Sen är det ju det där med tålamodet också, i vanlig ordning så går det ju inte att göra allt på en gång hur mycket man än vill. Men jag är väldigt glad över att sambon tålmodigt tittar på mina ritningar, fyller i, drar ifrån och verkställer. Faktiskt med ett leende på läpprarna också!
 
Två veckor kvar av sommarlovet och imorgon drar jag och lilleman till Västkusten, traditioner ska man vara rädd om och den här släpper jag inte. Den här gången ställer vi dock bilen hemma och provar på att resa med tåg och flyg. Det känns liksom lite tryggare och skönare så. Nu hoppas vi på lite sol och några dagar på stranden. Jag vill verkligen känna sanden mellan tårna och njuta av lugnet innan vardagen drar igång igen med nytt jobb, nya möten med barn och vuxna, innebandy, simskola, gymnastik och höstiga myskvällar.
 
Häromdagen fick jag en kommentar som värmde i hjärtat som jag måste få skriva av mig om. Ni vet det där då man träffar en person på exempelvis jobbet, i mammagruppen, på gymmet eller som allra hastigast och där det känns speciellt. Personen fastnar och finns kvar även om man kanske inte ses så ofta eller alls längre. Jag fick höra att jag fastnat i hjärtat efter ett sånt här kort möte och att få höra det en molnig förmiddag när humöret och orken tröt gjorde min dag. Mer sånt! Mer respons, feedback och glädje till varandra. Jag ska bli bättre på det, det är ju så roligt att göra andra glada. Bilden nedan gör mig otroligt glad, en av sommarens absolut bästa dagar. Farfar på besök från Finland och med systrar och respektive hade vi en härlig kväll där det pratades många gamla minnen. Självklart hälsade vi på hos farmor också ♥ Puss & kram!
 
 

Skärgårdstankar

Jag sitter på en av de bästa platser jag vet och blickar ut över ett kavlugnt hav. Med barn som äntligen somnat i rummet bredvid. Trötta med en doft av hav och sommar efter bad och fiske hela dagen. Jag sitter med datorn i knäet, massor av tända ljus, Peter Lemarc i högtalarna, ett glas rött och tänkte egentligen läsa lite. Men jag kan inte koncentrera mig, jag får läsa samma mening om och om igen och jag har ännu inte på snart en vecka lyckats komma in i boken. Jag är alldeles för klurig. Massor av tankar och känslor som far runt i mig. Jag kan inte riktigt sätta ord på allt men det är en blandad röra.
 
Först och främst avskeden från en massa fina människor som fortfarande känns i hjärtat. Människor som förvisso fortfarande finns kvar men som inte längre kommer vara en del av min vardag. Jag vet att jag har gjort rätt val men jag har inte landat i allt än tror jag. Nytt jobb efter sommaren! Det finns människor i min närhet jag funderar mycket på också. Det gör ont i mig då de inte mår bra och då saker och ting inte känns som jag tycker att det borde. Jag är less på allt sånt!
 
Det har varit massor av glada och fina människor runt omkring hela midsommar. Intensivt men härligt! Men jag är en sån person som behöver få dra mig undan en sekund då och då, på en ö kan det ibland bli svårt och då är det svårt att vara sådär pigg och glad som jag vill vara. Det har varit många diskussioner kring min bok, om de svartaste av dagarna, om rädslan och ensamheten och det har gjort ont att prata om det. Skönt på ett sätt men ont efteråt. Då har jag smugit iväg och gråtit de där tysta tårarna men som sagt, att smyga undan på en ö är svårt och då har man fått förklara. Bearbetning när det är som bäst!
 
Det är full rulle på barn och regler, förmaningar, mitt och ditt, skratt, bus, tårar och skrik blandas hej vilt. Precis som hos alla så kallade moderna familjer försöker man hitta sin roll och sätta sin prägel på materiella saker men även på värderingar och beteenden hos de små. Jag är van att bestämma själv men två har blivit fyra. Barnen blir större och vill också bestämma. Det är inte lätt alltid! Det som fungerar på den ena fungerar inte alls på den andra och vice versa. En sak har jag lärt mig i alla fall, mitt tålamod räcker betydligt längre i ett klassrum än hemma. Man får prova sig fram, bita sig i tungan, prata, göra fel men förhoppningsvis en del rätt också och utvärdera. Egentligen är det ju rätt lätt, man gör det bara svårt och tänker nog kanske lite för mycket!
 
Så här sitter jag och blottar mina tankar när mörkret lägger sig utanför husknuten. De andra sitter i ett annat hus med en annan utsikt och pratar. Jag vill bara få vara tyst, tyst och skriva. Det är så jag funkar, för att få balans. Jag önskar ni kunde se det jag ser från mitt fönster nu, det är fantastiskt vackert. Livet är fantastiskt vackert. Även om jag är lite ledsen i hjärtat just nu för allt som står här ovanför så är jag mest glad och det är det man måste komma ihåg. Tacksam och glad! Vi får se hur mycket bloggande det blir i sommar... Jag har länge tänkt att det kanske är dags för ett avslut men så går jag in här och ser hur många som faktiskt läser och då blir jag lite sugen igen. Vi får se! Bilden visar utsikten jag ser just nu, fast lite mörkare och utan mig på stenen då förstås :) Sköt om er och ha en riktigt härlig sommar, puss och kram!
 

If you are brave to say goodbye...

... life will reward you with a new hello. Så är det ju och det vet jag såklart! Men det har inte varit lätta dagar med en massa farväl till elever, föräldrar och kollegor. Det går liksom inte att förbereda sig. De barn och ungdomar man träffar mer än sin familj där hemma emellanåt kommer inte längre vara en del av ens vardag. Livet går vidare men det känns tomt och det har varit många tårar. Jag vet att mitt beslut är rätt och jag är väldigt förväntansfull och nyfiken på allt det nya, men samtidigt lite ledsen. Det är många tankar som far runt i huvudet och jag har ett extremt behov av att skriva. Men jag har tappat lite av bloggandet... Jag vill skriva men jag vet inte längre om det är viktigt att alla kan läsa det jag skriver, eller om jag faktiskt kanske ska göra som min farmor alltid gjorde. Skriva en liten rad varje dag i en dagbok. Jag bläddrade i en av hennes häromdagen då jag fick flera av dem efter att hon gått bort. Som jag saknar dig farmor, din värme och omtanke

Här kommer lite blandade favoritbilder från senaste tiden. Nu ska jag krypa ner i soffan med min fina och bara mysa. På måndag väntar spännande resa till Manchester, Bolton och London med nya jobbet. Man måste våga för att vinna och eftersom jag älskar att vinna ska jag helt enkelt börja våga mer. Puss & Kram!

Magnolia
Mys med min fina
En favoritplats


Ordkavalkad

Sommarvärme, nedräkning, förändringar, betygssättning, bedömningar, tidsbrist, trötthet, allergi, planteringar, rosé, flip-flop, resväska, dop, England, eurovision, familj, harmoni, kärlek och framtid. That´s an easy way to put it!

Minnen som värmer i hjärtat

Det är grått därute och solens värme känns som bortblåst. Energin lyser med sin frånvaro men snart är det jobb. Minns förra helgen och blir alldeles varm i hjärtat. En tripp till Helsingfors och härliga timmar i en vacker huvudstad med farfar. Barndomsminnen som väcktes till liv, mycket skratt och bus och nya minnen. Finns massor av fina bilder från resan men här kommer tre favoriter. Ha en skön fredag och en fin helg! För min del väntar grillning och mys med några av de bästa ikväll, sedan spa och hotell med min kärlek resten av helgen

Mysbild
Farfar & Faster
Bollhavskungen


Tidigare inlägg