Arrivederci, adios, au revoir, goodbye
Det är dags att säga adjö till bloggen. Det finns flera anledningar till det och utan att skriva för mycket så handlar det bland annat om tid, strategi och känslomässiga skäl. Jag har bloggat sen december 2006 och det har hänt mycket sen dess. Då bodde jag i ett rött litet hus med vita knutar på landet. Innebandy var en väldigt stor del av mitt liv och jag var en relativt nybliven lärare. Jag kastade mig in i yrkeslivet och blev mentor på högstadiet trots att det var de yngre jag ville arbeta med. Jag gav allt och trivdes fantastiskt bra. Sen 2006 har relationer tagit slut och vänskap upphört. Ibland nödvändigt och ibland tråkigt... Jag har gått på nitar och klättrat upp igen. Jag har trott jag hittat rätt men varit väldigt fel ute. Jag har funnit nya vänner och fantastiska arbetskamrater. Jag har blivit mamma med buller och bång. Jag har våndats och bett till högre makter att mitt lilla knyte ska överleva. Att de där små grodbenen ska växa till sig och springa och busa i ett lugnt och tryggt hem. Jag har lovat mig själv att om det där lilla hjärtat bara orkar slå så ska jag göra allt för att bli en bättre människa.
Jag har funderat på att flytta utomlands. Jag har rest en hel del. Jag har gått i terapi och pratat ut om mycket, jag har lärt mig massor och insett att psykologi är väldigt intressant och ibland väldigt enkelt. Jag har träffat eldsjälar som för alltid har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har vunnit en strid som tagit mycket på mina krafter och som har satt djupa sår i min själ. Jag har landat i verkligheten och verkligen på djupet lärt mig uppskatta det lilla i det stora. Jag har sett de där små benen växa till sig och springa fort som attan. Jag har lärt mig att det där bubblande skrattet och ordet mamma är det finaste jag vet. Jag har hittat den stora kärleken och vågat lita på tvåsamheten igen. Jag säger vad jag tycker och står upp för mina ideal och värderingar. Jag har varit tärna och blivit gudmor till några av de finaste människor jag känner. Jag har sett vänner säga ja och stolt hålla sina fina barn i armarna. Jag har sett familjer växa och även familjer krympa. Jag har snuddat vid himlen och kraschat med bilen. Jag har dunsat i asfalten fem gånger, även om jag själv bara minns två och än en gång bett till högre makter att lillhjärtat bredvid mig ska överleva. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har flyttat och blivit med hus. Två har blivit fyra och jag drömmer äntligen på allvar om fem. Jag har sagt hejdå till de som tar energi. Jag har tagit avstånd från de som man inte kan säga hejdå till men som ändå tar för stor plats. Jag har sagt hejdå till de stora ungdomarna och hittat ner på golvet bland de små 7-åringarna. Jag har sagt hejdå till innebandyn och 20 år av adrenalin, svett, glädje och tårar. Jag har vågat och jag har satsat och mest av allt jag har verkligen levt fullt ut...
Jag tror nästan att allt ovan behandlats i bloggen under åren, mer eller mindre... Allt det fina, goda, spännande, hemska och ledsamma. Att skriva av sig har varit terapi på många sätt. Bloggen har också varit en kanal för de vänner och släktingar jag har i andra länder. Nu använder vi andra forum och behovet känns som sagt inte lika stort. Tack bloggen för allt och tack alla fina människor för kommentarer och värme. Jag kan i ärlighetens namn säga att under månaderna på sjukhuset räddade ni mig från att gå under med all er omtanke och kärlek. Nu släpper jag bloggen men kommer fortfarande gå in och läsa och titta på gamla bilder. Jag kommer även följa mina egna favoriter såklart! Sköt om er och massor med kramar ♥
En favoritbild från Noahs första dag på förskolan ♥
I couldn´t have said it better myself
