Idag har varit en riktig berg och dalbanedag . Kände mig stark på förmiddagen och åkte iväg och handlade lite mat och en tidning. Satte mig i solen och njöt av värmen och kände lycka. Funderade en liten stund på att till och med åka och tvätta samt dammsuga bilen men sköt upp det till en annan dag. Sen så kom smällen och tårarna, hopplösheten och den ständiga oron. Vet inte vad som hände, eller det vet jag kanske men vill inte skriva om allt här men det går så fort i svängarna och med humöret. Det satt en äldre man, en typisk snäll farbror på bänken bredvid mig. Han kikade mot mitt håll då tårarna smög sig fram och jag önskade så innerligt just då att han skulle säga, kom hit lilla vän. Låter kanske konstigt men jag ville bara få krypa upp i hans famn och få en bamsekram. Få höra att allt är okej, att allt ordnar sig, att jag klarar mig fint och så... Får en liten "deja vu" upplevelse nu då detta har hänt förut men så kan det vara!

Idag har jag läst mycket om för tidigt födda barn, om krisen som allt som oftast drabbar föräldrarna, om oron, alla ångesttankar, rädslor och andra knasiga tankar. Skönt att få läsa att det som jag har inom mig är helt normalt. Läste en "kängurupappas" blogg och den fick mig både att le och fälla en tår. Det är mycket som händer och det är en lång process och resa vi har framför oss. Vissa dagar känns starka och andra svaga, idag har definitivt varit den svagaste för mig hittills. Det kan bero på att Noah fått göra en hel del prover och tester idag och det är klart att det skrämmer och tar energi. Han har inte tagit till sig all mat idag via sonden vilket har gjort att doktorn tagit röntgenbilder på hans mage samt stoppat maten och satt in dropp istället. Lillkillen fastar! Bilderna skickades till KS men de kunde inte se tillräckligt bra då tarmar låg i vägen så nya bilder ska tas imorgon. Just det här med att vänta och inte riktigt veta är tungt, det gör liksom ont ända in i själen. Jag är inte rädd och jag är stolt över att jag ändå är så lugn, men klart att jag är orolig. Tro mig då jag säger att hjärtat hoppar upp i halsgropen då man går förbi Noahs sal och ser ett helt gäng med vita rockar vid hans kuvös. Jag stod med och höll handen idag då de satte in nålen för droppet, Noah sa inte ett knyst utan låg fint och snuttade på sin napp. Duktiga och modiga lilla kille! Nu ska jag gå och ta en lång varm dusch och så försöka sova lite.

Många kramar till alla fina omtänksamma människor därute, ni vet vilka ni är och jag älskar er! Tack till den snälla sköterskan som hjälpte mig att äntligen få igång internet på den bärbara datorn. Jag behövde verkligen få skriva av mig lite.