Direkt från hjärtat
Tänk att hur hårt man än kämpar för att hålla humöret uppe, god min som det så fint heter och vara positiv så kommer det stunder då det känns så tungt. Nu är en sådan stund. Vet inte var det kom ifrån. Kanske för att jag åt lunch ensam och var omringad av par? Kanske för att en del från vagnen lossnade då jag körde in lite i en bom? Kanske för att ugnen inte fungerar trots att en herre från Väsbyhem varit här? Kanske för att jag känner mig ensam? Missförstå mig inte då, för jag har världens stöd från mina vänner och från familjen.
Men jag saknar att dela mitt liv med någon. Det är så mycket nytt som händer, så mycket jag blir stolt över, så mycket intryck och det är fruktansvärt tungt att inte kunna sprida det som jag vill. Jag kämpar varje minut mot bilden av hur jag trodde mitt liv skulle vara då jag äntligen fick barn. Ibland går det rätt lätt och jag känner mig lyckligt lottad och tänker att allt ordnar sig. Ibland går det tungt men ändå sätter jag på mig masken och kämpar. Vill inte göra andra oroliga, vill vara glad för Noah, inget blir bättre av att deppa ner sig och så vidare. Men det gör ju så ont och tårarna bränner där bakom. Hur ska man göra?
Det var inte så här det skulle vara. Folk frågar om julen och det bara knyter sig i magen på mig. Noahs första jul, det skulle ju vara så underbart med jul igen men känns bara tungt. Blir så besviken och ledsen! Söker inga sympatier, vill heller inte ha oroliga samtal. Det gör bara allt värre. Det är som det är och ingen annan kan göra något åt det. Men för er som jag kanske stöter på idag, masken är genomskinlig och trasig.
Men jag saknar att dela mitt liv med någon. Det är så mycket nytt som händer, så mycket jag blir stolt över, så mycket intryck och det är fruktansvärt tungt att inte kunna sprida det som jag vill. Jag kämpar varje minut mot bilden av hur jag trodde mitt liv skulle vara då jag äntligen fick barn. Ibland går det rätt lätt och jag känner mig lyckligt lottad och tänker att allt ordnar sig. Ibland går det tungt men ändå sätter jag på mig masken och kämpar. Vill inte göra andra oroliga, vill vara glad för Noah, inget blir bättre av att deppa ner sig och så vidare. Men det gör ju så ont och tårarna bränner där bakom. Hur ska man göra?
Det var inte så här det skulle vara. Folk frågar om julen och det bara knyter sig i magen på mig. Noahs första jul, det skulle ju vara så underbart med jul igen men känns bara tungt. Blir så besviken och ledsen! Söker inga sympatier, vill heller inte ha oroliga samtal. Det gör bara allt värre. Det är som det är och ingen annan kan göra något åt det. Men för er som jag kanske stöter på idag, masken är genomskinlig och trasig.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vet inte vad jag ska säga men jag skickar en kram. Och hoppas att du vaknar i morgon och känner att "idag, idag är banne mig en BRA dag"!!
Postat av: jess
om man inte ger sig tid att sörja kommer man inte vidare. drömmar som gick i kras behöver sörjas. så enkelt är det. tror jag i alla fall.
kram blomman.
Postat av: Sofia
Tänker på dig vännen... Saknar redan min lilla minisemester i Väsby och hade gärna stannat längre hos dig och Noah! Och kom ihåg, att det är HELT OKEJ att vara ledsen.
Bamsekramar från mig.
Postat av: Sandra
Ville bara ge dig en stor varm kram!
KRAAAAAAM!
Postat av: Anka
Gumman, det är ALDRIG fel o visa hur o vad man känner, glöm inte det!!!
Jättekram från mig till er båda. "Tiden läker alla sår sägs det"
Trackback