Två dagar gammal
Jag hörde på nyheterna igår att forskning visat att en orsak till att man föder barn för tidigt är att man inte sover ordentligt under graviditeten. Min lilla plutt föddes ju 11 veckor för tidigt och trots att jag mådde fantastiskt bra i själva graviditeten så var det andra omständigheter som gjorde att jag ofta låg sömnlös om nätterna och var orolig. Gårdagens nyhet fick mig att idag sitta och bläddra igenom gamla dagboksanteckningar från de första dagarna på KS. Jag får inte alls samma klump i magen längre när jag läser detta, jag har fått en annan distans. Det är skönt att det ändrar sig. Jag vill ändå dela med mig av det jag skrev då, det är något jag aldrig visat någon annan. Det var den 24 mars och jag hade precis träffat min lilla groda för första gången.
"Du är två dagar gammal och jag har precis sett dig för allra första gången. Jag har längtat efter dig och funderat så mycket på dig. Jag har varit så nära men ändå så långt ifrån. Jag fick inte vara med då du kom till världen, jag försökte verkligen in i det sista men det gick inte. Jag har varit så orolig. Ett tag så kändes det som om jag inte skulle få vara kvar på jorden, men det spelade ingen roll. Bara du klarade dig. Men jag är kvar och du är också här. Min lilla, lilla groda. Mitt finger i din lilla hand såg märkligt ut. Din lilla kuvös och alla ljud gjorde mig sömnig. Jag ville krypa in där och ligga bredvid dig, nära, sådär som det ska vara. Mitt hjärta brast i bitar då det var dags att åka tillbaka till min avdelning och lämna dig kvar. Lova mig att du finns kvar imorgon! Lova mig att du kämpar älskade lilla vän. Jag klarar mig inte utan dig. Jag är ensam på mitt rum. Det gör ont överallt men inget slår smärtan i hjärtat. Du fattas mig! Jag vill vara nära dig och se hur du andas, höra sköterskorna säga att du kommer överleva. Jag vill inte vara här, bland alla nyblivna lyckliga föräldrar med sina glaslådor och vackra små bebisar. Jag vill vara med dig min vackra, fina, söta lilla Noah men jag får inte. Du får aldrig tro att jag väljer bort dig med avsikt och du måste lova att finnas kvar imorgon då jag äntligen får se dig igen. Mamma älskar dig, nu och för alltid"
Jag minns inte ens att jag skrivit det där, allt var så kaotiskt och omtumlande. Men jag minns ensamheten, rädslan och ångesten som igår. Fy fasiken vad tungt det var! Men man klarar allt om man måste. Allt för sitt/sina barn! Inga tårar, inget magont, inga negativa tankar då jag bläddrat igenom allt, bara stolthet och tacksamhet ♥
"Du är två dagar gammal och jag har precis sett dig för allra första gången. Jag har längtat efter dig och funderat så mycket på dig. Jag har varit så nära men ändå så långt ifrån. Jag fick inte vara med då du kom till världen, jag försökte verkligen in i det sista men det gick inte. Jag har varit så orolig. Ett tag så kändes det som om jag inte skulle få vara kvar på jorden, men det spelade ingen roll. Bara du klarade dig. Men jag är kvar och du är också här. Min lilla, lilla groda. Mitt finger i din lilla hand såg märkligt ut. Din lilla kuvös och alla ljud gjorde mig sömnig. Jag ville krypa in där och ligga bredvid dig, nära, sådär som det ska vara. Mitt hjärta brast i bitar då det var dags att åka tillbaka till min avdelning och lämna dig kvar. Lova mig att du finns kvar imorgon! Lova mig att du kämpar älskade lilla vän. Jag klarar mig inte utan dig. Jag är ensam på mitt rum. Det gör ont överallt men inget slår smärtan i hjärtat. Du fattas mig! Jag vill vara nära dig och se hur du andas, höra sköterskorna säga att du kommer överleva. Jag vill inte vara här, bland alla nyblivna lyckliga föräldrar med sina glaslådor och vackra små bebisar. Jag vill vara med dig min vackra, fina, söta lilla Noah men jag får inte. Du får aldrig tro att jag väljer bort dig med avsikt och du måste lova att finnas kvar imorgon då jag äntligen får se dig igen. Mamma älskar dig, nu och för alltid"
Jag minns inte ens att jag skrivit det där, allt var så kaotiskt och omtumlande. Men jag minns ensamheten, rädslan och ångesten som igår. Fy fasiken vad tungt det var! Men man klarar allt om man måste. Allt för sitt/sina barn! Inga tårar, inget magont, inga negativa tankar då jag bläddrat igenom allt, bara stolthet och tacksamhet ♥
Kommentarer
Postat av: Sanna
Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig, men man löser alltid allt på bästa sätt. Det finns mycket som andra aldrig kommer att få uppleva, det som människor tar som en självklarhet är inte alltid en självklarhet. Allt som gåtts igenom har både du och Noah blivit starka av <3
Postat av: Erika
Ja och nu fäller jag lite tårar av det båda ni skrivit. <3
kram
Postat av: josse
Tårarna rinner längs med mina kinder och en klump i magen kommer när jag läser detta... Jag är lycklig för att ni båda är vid livet, vill inte tänka hur det hade varit om det varit annorlunda<3
Postat av: faster
Fina Du/ni
Trackback