Värt att satsa på?
Nu är jag där igen... Bland mina gamla anteckningar, bilder och har läst om min bok jag en gång skrivit. En bok om den tuffaste tiden i mitt liv. Tre år av berg och dalbana med alla världens känslor. Ett kaos av glädje, lycka, rädsla, oro och uppgivenhet. Trots stunder av total uppgivenhet har jag aldrig gett upp, det är liksom inte jag. Nu är jag lite sugen på att göra något av allt detta igen... Men hur, var och när? Lämnar lite spår och vill gärna höra lite åsikter, tack!
" En bok om att hantera flera svåra livskriser under väldigt kort tid. Att leva i en destruktiv relation, att tappa sin självkänsla, att föda en prematur son på en vikt av 980 gram, att leva i ovissheten om barnet ska överleva eller inte, att känna sig ensam, att bli bedragen, att tillslut ta beslutet att stå på egna ben trots hot, trakasserier och ekonomisk kris".
" En av de händelser och tillfällen jag längtat mest över i hela mitt liv är då jag för första gången skulle få se mitt nyfödda lilla älskade barn. Att få höra hans eller hennes första skrik och ha barnet på bröstet. Drömmen har alltid varit med en trygg och stabil pappa vid sidan om som snällt och tålmodigt torkar pannan och finns där som stöd. Min verklighet visar sig bli en helt annan. Jag är i vecka 29 och har knappt börjat fundera på förlossning och hur han ska bete sig då det är dags. Föräldrautbildningen på Mödravårdscentralen har inte ens börjat. Jag är på en rutinkontroll och det är fredag eftermiddag. Det har varit en tuff och intensiv vecka och jag är trött. Min barnmorska tittar oroligt på mig och säger att jag måste ta det lugnt. Jag är där ensam och längtar hem. Hem till en varm dusch och en kopp te. Vi tar de vanliga proverna och hon blir än mer orolig då hon ser mitt höga blodtryck".
" Jag får medicin och dropp. Jag har skakningar i kroppen, som om jag fryser fast jag inte alls gör det. Det är nålar i båda armarna och jag förstår inte ens varför jag har dem. Allt går så fort. Det pratas om kejsarsnitt, min havandeskapsförgiftning blir bara värre och värre. Mitt tryck över bröstet vill inte ge med sig och jag får göra en lungröntgen för att utesluta lungemboli, som är blodpropp. Jag hör vad de säger och jag försöker ta till mig, jag börjar bli rädd. Han är där i närheten, ute och röker och ringer familjen emellanåt. Han säger att jag svullnat upp och jag får se i en spegel. Jag får en chock. Jag ser ut som elefantmannen".
" Jag försöker tänka sunt och ge mig lite fristad från sjukhusvärlden. Han har alltid bilen så jag kommer inte så långt. Ibland går jag ut och går en vända bakom sjukhuset där det finns en sjö. Jag orkar dock inte gå så långt, kroppen bär mig liksom inte. Jag hittar en liten skymd plats med en stor sten som ryggstöd och med det glittrande vattnet som utsikt. Här sitter jag ganska ofta, ibland med en glass eller en tidning. Glassen smakar dock ingenting och i tidningen står en massa saker jag inte begriper. Det är omöjligt att koncentrera sig, till och med det då gäller SM-finalerna i innebandy som alltid lockat så tidigare. Ibland går jag till sjukhusets bibliotek och sjunker ner i en av fåtöljerna där, jag surfar lite på Internet och skriver i sonens blogg. Jag vill ge mina vänner och släktingar en chans att följa med i vad som händer. Det är skönt att skriva av sig, trycket i bröstet lättar lite då".
"Jag vågar inte chansa och drar på mig kläderna, utan att torka håret och springer snabbt ner till bilen. Det rinner kalla rännilar av vatten ner i nacken då jag kör. Jag känner det mer än tårarna, de är jag så van vid nu. När jag svänger av mot grusvägen hem till oss så står klockan i bilen på 21.27 och jag ser en taxi framför mig som ser vilsen ut. Det brukar vara så. Svårt att hitta till oss ute på landet. Men jag hann, tack gode gud att jag hann".
" När min syster sjunger den sista av de två sångerna i kyrkan kommer mina tårar. När orden ”du är allt jag någonsin önskat, du är allt jag nånsin drömt” kom så går det inte längre. Jag tittar på honom och tänker varför… Det kunde ju ha varit så fint, det borde ha blivit så bra. Sonen är inte ens ett halvår och han är redan mittemellan två stridande parter. Jag skakar i hela min kropp och vill bara lägga mig ner på det kalla stengolvet och vila en stund. Bara i några minuter. Jag tittar på sonens nya gudfar och hans blick ger mig styrka".
" Det är sonens första jul. Som jag har tänkt på mitt förstfödda barns jul i många år. Med släkten, den goda maten, förberedelserna, myset hemma, skapa nya traditioner. Som jag har längtat! Nu känner jag mig misslyckad. Med en otrevlig separation i ryggsäcken och en liten bebis på armen, lägenhet som jag hyr i andra hand på obestämd tid, tunn ekonomi, rädd och orolig inför framtiden och en trasig själ att reparera. Hur kunde det bli så här? Vissa dagar deppar jag och är trött. Andra kämpar jag och ser ljuset långt där borta. Allt är ju bättre än den påtagliga oron och rädslan jag hade förut. Jag är stark och kan själv. Det går bra men då bilderna av hur man önskade att det vore kommer upp, gör det ont. Väldigt ont".
Kanske gör sig allt bäst där i lådan och ska stanna där? Det finns ju en vinst med att faktiskt lägga saker bakom sig. Men glömma det går inte, det formar en och med facit i hand vill jag inte ha något ogjort. Jag är starkare som person och jag har världens finaste lilla kille. Men ibland känns det viktigt att såna här saker kommer upp på bordet, att det pratas om och att andra i liknande situationer förstår att de inte är ensamma eller "har gjort något fel". Det finns så mycket härligt i livet att njuta av så man ska bort från skiten illa kvickt, då kan man behöva hjälp och stöttning. Nä nu ska jag släppa allt detta och unna mig en timmes massage, känn på den! Puss & Kram!
" En bok om att hantera flera svåra livskriser under väldigt kort tid. Att leva i en destruktiv relation, att tappa sin självkänsla, att föda en prematur son på en vikt av 980 gram, att leva i ovissheten om barnet ska överleva eller inte, att känna sig ensam, att bli bedragen, att tillslut ta beslutet att stå på egna ben trots hot, trakasserier och ekonomisk kris".
" En av de händelser och tillfällen jag längtat mest över i hela mitt liv är då jag för första gången skulle få se mitt nyfödda lilla älskade barn. Att få höra hans eller hennes första skrik och ha barnet på bröstet. Drömmen har alltid varit med en trygg och stabil pappa vid sidan om som snällt och tålmodigt torkar pannan och finns där som stöd. Min verklighet visar sig bli en helt annan. Jag är i vecka 29 och har knappt börjat fundera på förlossning och hur han ska bete sig då det är dags. Föräldrautbildningen på Mödravårdscentralen har inte ens börjat. Jag är på en rutinkontroll och det är fredag eftermiddag. Det har varit en tuff och intensiv vecka och jag är trött. Min barnmorska tittar oroligt på mig och säger att jag måste ta det lugnt. Jag är där ensam och längtar hem. Hem till en varm dusch och en kopp te. Vi tar de vanliga proverna och hon blir än mer orolig då hon ser mitt höga blodtryck".
" Jag får medicin och dropp. Jag har skakningar i kroppen, som om jag fryser fast jag inte alls gör det. Det är nålar i båda armarna och jag förstår inte ens varför jag har dem. Allt går så fort. Det pratas om kejsarsnitt, min havandeskapsförgiftning blir bara värre och värre. Mitt tryck över bröstet vill inte ge med sig och jag får göra en lungröntgen för att utesluta lungemboli, som är blodpropp. Jag hör vad de säger och jag försöker ta till mig, jag börjar bli rädd. Han är där i närheten, ute och röker och ringer familjen emellanåt. Han säger att jag svullnat upp och jag får se i en spegel. Jag får en chock. Jag ser ut som elefantmannen".
" Jag försöker tänka sunt och ge mig lite fristad från sjukhusvärlden. Han har alltid bilen så jag kommer inte så långt. Ibland går jag ut och går en vända bakom sjukhuset där det finns en sjö. Jag orkar dock inte gå så långt, kroppen bär mig liksom inte. Jag hittar en liten skymd plats med en stor sten som ryggstöd och med det glittrande vattnet som utsikt. Här sitter jag ganska ofta, ibland med en glass eller en tidning. Glassen smakar dock ingenting och i tidningen står en massa saker jag inte begriper. Det är omöjligt att koncentrera sig, till och med det då gäller SM-finalerna i innebandy som alltid lockat så tidigare. Ibland går jag till sjukhusets bibliotek och sjunker ner i en av fåtöljerna där, jag surfar lite på Internet och skriver i sonens blogg. Jag vill ge mina vänner och släktingar en chans att följa med i vad som händer. Det är skönt att skriva av sig, trycket i bröstet lättar lite då".
"Jag vågar inte chansa och drar på mig kläderna, utan att torka håret och springer snabbt ner till bilen. Det rinner kalla rännilar av vatten ner i nacken då jag kör. Jag känner det mer än tårarna, de är jag så van vid nu. När jag svänger av mot grusvägen hem till oss så står klockan i bilen på 21.27 och jag ser en taxi framför mig som ser vilsen ut. Det brukar vara så. Svårt att hitta till oss ute på landet. Men jag hann, tack gode gud att jag hann".
" När min syster sjunger den sista av de två sångerna i kyrkan kommer mina tårar. När orden ”du är allt jag någonsin önskat, du är allt jag nånsin drömt” kom så går det inte längre. Jag tittar på honom och tänker varför… Det kunde ju ha varit så fint, det borde ha blivit så bra. Sonen är inte ens ett halvår och han är redan mittemellan två stridande parter. Jag skakar i hela min kropp och vill bara lägga mig ner på det kalla stengolvet och vila en stund. Bara i några minuter. Jag tittar på sonens nya gudfar och hans blick ger mig styrka".
" Det är sonens första jul. Som jag har tänkt på mitt förstfödda barns jul i många år. Med släkten, den goda maten, förberedelserna, myset hemma, skapa nya traditioner. Som jag har längtat! Nu känner jag mig misslyckad. Med en otrevlig separation i ryggsäcken och en liten bebis på armen, lägenhet som jag hyr i andra hand på obestämd tid, tunn ekonomi, rädd och orolig inför framtiden och en trasig själ att reparera. Hur kunde det bli så här? Vissa dagar deppar jag och är trött. Andra kämpar jag och ser ljuset långt där borta. Allt är ju bättre än den påtagliga oron och rädslan jag hade förut. Jag är stark och kan själv. Det går bra men då bilderna av hur man önskade att det vore kommer upp, gör det ont. Väldigt ont".
Kanske gör sig allt bäst där i lådan och ska stanna där? Det finns ju en vinst med att faktiskt lägga saker bakom sig. Men glömma det går inte, det formar en och med facit i hand vill jag inte ha något ogjort. Jag är starkare som person och jag har världens finaste lilla kille. Men ibland känns det viktigt att såna här saker kommer upp på bordet, att det pratas om och att andra i liknande situationer förstår att de inte är ensamma eller "har gjort något fel". Det finns så mycket härligt i livet att njuta av så man ska bort från skiten illa kvickt, då kan man behöva hjälp och stöttning. Nä nu ska jag släppa allt detta och unna mig en timmes massage, känn på den! Puss & Kram!
Kommentarer
Postat av: Josse
Man måste få traggla och gå tillbaka ibland för att inse hur bra man har det idag och för att man ibland ff behöver bearbeta allt. Du är idag en förebild för många och stark i dig själv vilket du inte tidigare har varit det är jag enormt stolt över!!
Du har världens finaste son och en "ny" familj som älskar dig för den du är/har blivit, glöm aldrig det!!
Jag älskar dig och önskar och vet att "den riktiga" familjekänslan kommer du att få inom kort!
Jag älskar dig!
Puss lillesyster
Postat av: Mon
Jag hoppas ff att din bok kommer ges ut för jag tycker den är fruktansvärt bra o välskriven. Gripande...
KRAM!
Postat av: Helen
Många många kramar!
Postat av: Johanna
Tack finingar!
Har en plan nu och ska sätta igång med den så fort jag bara kan :)
Love you too sis!
Postat av: Tanja
Jättefint Johanna! det är klart du ska skriva en bok om dina upplevelser, inte bara för att du har upplevt jobbiga saker utan att du verkar också ha talangen för att skriva och beröra. Har själv haft dessa funderingar dels för att bearbeta jobbiga saker och kanske för att kunna hjälpa nån annan. Kram på dig, du är grym! //Tanja
Trackback