På promenad genom stan
Var in till huvudstaden idag på ett möte/samtal och kom för en gångs skull väldigt mycket i tid. Hittade en perfekt parkering på parallegatan och hade 40 min att bara gå runt och strosa. Lite kyligt i luften men sol och ett Stockholm som var på väg att vakna upp. En otroligt vacker morgon! Jag kikade i skyltfönster, doftade nybakt bröd vid alla konditorier, såg människor stressa till sina arbeten och hälsade på Olof Palme vid Adolf Fredriks kyrka. När jag stod där kunde jag inte stoppa tåren som rann på kinden, tanken på de två små barnen i Sigtuna, mamman som mördats i Skepptuna, flygkraschen och Stefan Livs familj. Massa bilder från nyhetssändningarna ploppade upp i mitt huvud, så mycket elände! Hur lätt saker och ting kan förändras, hur lite man vet om människor och hur farligt det är att ta saker för givna.
Kanske tänkte jag på mitt kommande samtal också. Träffade nämligen en psykolog specialiserad på trauma och jisses vad proffsig hon var. Så otroligt skönt att prata, lyssna, reflektera, minnas detaljer och konstatera att min trötthet och tankspriddhet är helt normal efter omständigheterna. Det finns andra faktorer, gamla delar som påverkar detta också men det vill jag inte gå in på här. Men jag är faktiskt helt normal :) Så det så!
Man lär sig så mycket av såna här samtal, saker jag kan ta med mig i mitt arbete med barnen och ungdomarna och i det enkla mötet med nya människor. Jag tycker det är intressant! Besöket var såklart jobbigt också, en del tårar och blandade känslor men mest av allt var det skönt. Tiden på egen hand i den vackra huvudstaden gav också massor av energi. Haft en toppendag efter det och tänkte nu avsluta den med lite innebandy med massa goa tjejer.
Måste bara få förmedla en klok kommentar från en elev idag. De fick skriva om just den här dagen 10 år framåt. Vad tror de att de lever för liv då. Var bor de? Med vem? Vad jobbar de med? Ni förstår poängen... En elev satt och klurade och fick inget nerplitat på sitt papper. Då jag gick fram tittar han på mig och säger... Men inget av det där spelar någon roll för mig. Om 10 år vill jag vara lycklig, räcker det om jag skriver bara det? Vad svarar man på det? Kloka unge :) Puss & Kram!
Kanske tänkte jag på mitt kommande samtal också. Träffade nämligen en psykolog specialiserad på trauma och jisses vad proffsig hon var. Så otroligt skönt att prata, lyssna, reflektera, minnas detaljer och konstatera att min trötthet och tankspriddhet är helt normal efter omständigheterna. Det finns andra faktorer, gamla delar som påverkar detta också men det vill jag inte gå in på här. Men jag är faktiskt helt normal :) Så det så!
Man lär sig så mycket av såna här samtal, saker jag kan ta med mig i mitt arbete med barnen och ungdomarna och i det enkla mötet med nya människor. Jag tycker det är intressant! Besöket var såklart jobbigt också, en del tårar och blandade känslor men mest av allt var det skönt. Tiden på egen hand i den vackra huvudstaden gav också massor av energi. Haft en toppendag efter det och tänkte nu avsluta den med lite innebandy med massa goa tjejer.
Måste bara få förmedla en klok kommentar från en elev idag. De fick skriva om just den här dagen 10 år framåt. Vad tror de att de lever för liv då. Var bor de? Med vem? Vad jobbar de med? Ni förstår poängen... En elev satt och klurade och fick inget nerplitat på sitt papper. Då jag gick fram tittar han på mig och säger... Men inget av det där spelar någon roll för mig. Om 10 år vill jag vara lycklig, räcker det om jag skriver bara det? Vad svarar man på det? Kloka unge :) Puss & Kram!
Kommentarer
Postat av: Mon
Tycker det räcker gott & väl!!!! Trevlig helg från oss.
Kram!
Trackback