Walk a mile in my shoes
Undrar vad hon skulle säga om min vardag? Ensamstående mamma, med för tillfället bara ett extrajobb utöver mina redan 100 %. Med funderingar på att fynda ny vinteroverall på klädbytardagen eller Tradera och bara drömma om att få köpa en Molo eller Didriksson till det finaste jag har. Att prioritera om det är han eller jag som ska få nya vinterskor först, för shoppa dem i samma månad är otänkbart. Prioriteringen är rätt glasklar va? Menar inte att tycka synd om mig själv eller döma ut den här kvinnan på de korta minuterna i matkön, men ibland blir jag så trött på alla negativa människor. Sluta gnäll och uppskatta det du har, var rädd om det och var nöjd. Hitta godbitarna och ljusglimtarna i vardagen. Trots min grymma huvudvärk hela dagen och lite raspiga hals så kände jag mig väldigt glad då lillhjärtat och jag parkerade hemma och traskade upp för våra trappor. Vi har trygghet, vi har kärlek, vi har balans, vi har varandra och vi har väldigt fina människor runt omkring oss. Han bryr sig inte om vilket märke han har på sin overall, eller om hans mamma har de senaste stövletterna eller nymålade naglar. Hans mamma bryr sig lite mer men bara vissa dagar ;) De flesta dagar är hon förbaskat nöjd och tacksam över precis allt. Var sak har sin tid och sin förklaring och att gnälla leder i alla lägen ingenstans, förutom vanligtvis bakåt, nedåt, inåt och är bara tröttsamt. Gud vad skönt att skriva av sig lite...
Hoppas nu att den här mamman/kvinnan/frun trots allt är en klok person. Som nu till kvällen blickar ut över den vackra Mälaren med sin tekopp, eller troligtvis Cappuccino och känner sig tacksam. Det är så mycket skit som händer hela tiden, tänker bara på allt som hänt i Sigtuna de senaste dagarna. Vakna upp och inse vad som räknas. Hon behöver kanske inte gå en mil i just mina skor, de kan hon säkert ändå inte ha då jag har så små fötter. Men några steg i någon annans skor eller åtminstone barfota...
Nu ska jag rätta engelska glosor och jag ska banne mig göra det med ett leende på läpparna. Puss och Kram på er!
<3, du skulle ha slängt ur dig en liten kommentar :)
puss och kram
Jag tror allt för många har det så himla bra och gnäller över småsaker. Man måste nog ha varit med om något för att uppskatta det där lilla.
Hade en vän (nära vän) som strax efter Stoffes bortgång svarade när jag frågade hur hon mådde.
-Jag är sååå trött, ***** har varit borta hela helgen så jag har fått ta hand om och natta båda barnen själv!!
Där stod jag, nybliven änka, en nyfödd och en fyraåring som förlorat sin pappa. Jag svarade henne, att hennes man kom ju iallafall hem på söndagen.
Man är sig själv närmast och därför är det sådan skillnad på vad människor tycker är jobbigt och vad folk värdesätter.
Kram på dig
Hon fick sig nog en tankeställare.
Hej Johanna,
Jag följer din blogg till och från och dina texter väcker oerhört fina tankar o känslor.
Det finns ngt genuint i varje inlägg som väcker tankar!
Hoppas att du har en riktigt härlig dag!
FS
Så sant som det är sagt... Man måste uppsakatta det man har, jag vet själv jag e lite dålig på det ibland. :-)
Tack för påminnelsen! Kram
Du är så grym Jojo! Jätte bra skrivet verkligen, jag håller med Bianca :)
Kraaaam!
Tack för fina kommentarer! Alltid kul med respons från såväl kända ansikten som okända :)
Fia, det är precis sådant jag menar. Kan inte människor tänka ett steg längre. Visst alla kan bli hemmablinda, även jag. Men lite mer känsla för varandra och för hur skört livet är borde man ha.
Massor med kramar!