Skärgårdstankar

Jag sitter på en av de bästa platser jag vet och blickar ut över ett kavlugnt hav. Med barn som äntligen somnat i rummet bredvid. Trötta med en doft av hav och sommar efter bad och fiske hela dagen. Jag sitter med datorn i knäet, massor av tända ljus, Peter Lemarc i högtalarna, ett glas rött och tänkte egentligen läsa lite. Men jag kan inte koncentrera mig, jag får läsa samma mening om och om igen och jag har ännu inte på snart en vecka lyckats komma in i boken. Jag är alldeles för klurig. Massor av tankar och känslor som far runt i mig. Jag kan inte riktigt sätta ord på allt men det är en blandad röra.

 

Först och främst avskeden från en massa fina människor som fortfarande känns i hjärtat. Människor som förvisso fortfarande finns kvar men som inte längre kommer vara en del av min vardag. Jag vet att jag har gjort rätt val men jag har inte landat i allt än tror jag. Nytt jobb efter sommaren! Det finns människor i min närhet jag funderar mycket på också. Det gör ont i mig då de inte mår bra och då saker och ting inte känns som jag tycker att det borde. Jag är less på allt sånt!

 

Det har varit massor av glada och fina människor runt omkring hela midsommar. Intensivt men härligt! Men jag är en sån person som behöver få dra mig undan en sekund då och då, på en ö kan det ibland bli svårt och då är det svårt att vara sådär pigg och glad som jag vill vara. Det har varit många diskussioner kring min bok, om de svartaste av dagarna, om rädslan och ensamheten och det har gjort ont att prata om det. Skönt på ett sätt men ont efteråt. Då har jag smugit iväg och gråtit de där tysta tårarna men som sagt, att smyga undan på en ö är svårt och då har man fått förklara. Bearbetning när det är som bäst!

 

Det är full rulle på barn och regler, förmaningar, mitt och ditt, skratt, bus, tårar och skrik blandas hej vilt. Precis som hos alla så kallade moderna familjer försöker man hitta sin roll och sätta sin prägel på materiella saker men även på värderingar och beteenden hos de små. Jag är van att bestämma själv men två har blivit fyra. Barnen blir större och vill också bestämma. Det är inte lätt alltid! Det som fungerar på den ena fungerar inte alls på den andra och vice versa. En sak har jag lärt mig i alla fall, mitt tålamod räcker betydligt längre i ett klassrum än hemma. Man får prova sig fram, bita sig i tungan, prata, göra fel men förhoppningsvis en del rätt också och utvärdera. Egentligen är det ju rätt lätt, man gör det bara svårt och tänker nog kanske lite för mycket!

 

Så här sitter jag och blottar mina tankar när mörkret lägger sig utanför husknuten. De andra sitter i ett annat hus med en annan utsikt och pratar. Jag vill bara få vara tyst, tyst och skriva. Det är så jag funkar, för att få balans. Jag önskar ni kunde se det jag ser från mitt fönster nu, det är fantastiskt vackert. Livet är fantastiskt vackert. Även om jag är lite ledsen i hjärtat just nu för allt som står här ovanför så är jag mest glad och det är det man måste komma ihåg. Tacksam och glad! Vi får se hur mycket bloggande det blir i sommar... Jag har länge tänkt att det kanske är dags för ett avslut men så går jag in här och ser hur många som faktiskt läser och då blir jag lite sugen igen. Vi får se! Bilden visar utsikten jag ser just nu, fast lite mörkare och utan mig på stenen då förstås :) Sköt om er och ha en riktigt härlig sommar, puss och kram!

 

Ser verkligen helt underbart ut!!! Och mycket fin bild på dig oxå.. :)
Ha en underbar sommar! Kram