Give just a little
I mitt yrke får man sällan höra positiva saker. Det är som om det är givet att man som elev ska klaga, gnälla, påpeka, vara negativ mot allt man som lärare knåpat ihop på småtimmarna där hemma. Samma sak gällande föräldrar som alltid vill ha mer stöd, mer tid, mer info, mer feedback, mer, mer, mer. MAn ska kräva mycket såklart men många skulle behöva lära sig hur man låter och tilltalar andra och hur mycket man kan vinna på att vara lite trevlig. Nu har jag bra dialoger och samarbete som oftast med både barn och vuxna då jag lägger väldigt stor tid på just relationerna men om vissa bara kunde förstå känslan av otillräcklighet jag tror de flesta lärare brottas med. Det är nog inte bara jag som misslyckas med att stänga av under semestrar, lov och helger. Barnen och ibland föräldrarna ploppar upp, man vill alltid göra så mycket mer. Peppa, stötta, hjälpa, finnas tillhands, vägleda, lyssna, instruera... Men det finns så lite tid, all tid måste ju tas av något annat. Prioriteringar. Varenda sekund extra jag behöver lägga på jobbet måste jag ta från min familj eller min träning och det vill jag inte. Pusslet är trixigt och jag blir lite mörkrädd över hur det ska sluta.
Jag ser fler och fler kollegor som går in i väggen, läser om lärare som helt byter karriärer då de inte mäktar med längre osv. Hur min framtid blir återstår att se, men jag älskar verkligen mitt jobb även om det inte alltid låter så för nära och kära som får höra klagomål då orken tryter och tiden inte räcker till. För att komma tillbaka till det jag började skriva om... Mina två fina moments jag fått är såna "små" saker som gör att man vet att det man ändå försöker åstadkomma är hyfsat bra :)
Idag då jag kom till Sats för att jobba sa tjejen i receptionen att det ringt en mamma och frågat om det var just jag som skulle jobba idag. Då hon fick veta att det var det sa hon, bra då kommer vi ner med våra två döttrar. Sånt värmer! Några av mina elever fick en uppgift att skriva tack till en person/situation i deras liv som verkligen gjort skillnad. En av killarna lämnade in denna uppsats. Behöver jag säga att fröken i fråga rättade med tårar i ögonen :) Bästa kvittot på att "man duger". Så imorgon är det måndag igen och även om jag inte alls är förberedd för veckan som jag önskat eller har allt på det klara så kommer jag full av energi. Nu blir det film med min älskling, jag ska sluta jobba sena söndagskvällar. Så det så! Och om någon undrar så var Gran Canaria med stora familjen härligt. Sol, mycket sova, en del jobb, många böcker och god mat. Ska fixa till några bilder någon annan dag. Puss och kram hela dan ♥
Thank you from the bottom of my heart!
Thank you for never calling it quits and never giving up on us. I know we have been a lot to handle but you’ve handled it like a real teacher.
Thank you for not leaving us when everyone else was, you have been with us for almost 3 whole years I don’t understand how you can take it, you have to be a fighter just to have our class for one lesson and you’ve put up for us for three years thank you for actually learning us something that is useful “There is always someone there”.
I will never forget you and when I tell my children the story about the worst 4 years of my life I won’t leave out how one teacher saved us all from the eternal darkness called substitutes.
I can’t thank you enough you have really changed my life, even if I never say it I’m really happy your my mentor. Thank you for taking on the challenge of being our mentor.
.:written with a lot of love and appreciation:.
Jag känner igen mig i allt som du skriver eftersom jag oxå, jobbar med människor, och efter två utmattningsdepressoner( arbetstressrelaterade)så har jag nog lärt mig mer att stänga av. men usch det är svårt, och mina kollegor här är sjukskrivna en efter en pga av stress. Kram Johanna, och ta hand om dig. Och ja, men gör ju detta utav ett skäl,,och då väger de små små detaljerna mycket, när man ser hur människor växer och förändras till det positiva.