Första Advent
Söndags och adventsmys med sovmorgon, paketöppning, film, lite jobb, liten eftermiddagslur och så snart konsert. Melissa Horn på Cirkus om några timmar. Som jag längtat, älskar hennes texter! Sitter och rättar lite prov och gång på gång slår tanken mig. Den där tanken jag knappt vågar tänka längre. Sist jag gjorde det så krockade vi jag och lillhjärtat och hamnade på sjukhus. Men det kan inte vara meningen att man inte får slappna av och njuta till 100 %? För när jag sitter här och rättar mina prov och glosförhör, ser mina fina pyssla med sitt, känner jag en sådan lycka och harmoni. Livet är bra härligt just nu, sådär härligt att det känns för bra för att vara sant och allt jag egentligen önskar mig i julklapp är att det får fortsätta precis så. Snälla tomten, jag hoppas du läser min blogg :) Puss & Kram!
Saknar sommaren
Jag gillar verkligen våra fyra olika årstider men just nu, just idag saknar jag sommaren. Sitter under filten i soffan, fryser, huttrar och skriver lite men blir faktiskt illa berörd av det jag skriver om så tar en liten bloggpaus. Tänk hur livet kan ändra sig. Jag är så fruktansvärt tacksam och lycklig för det! Imorgon ska jag äntligen börja jobba igen, inga fler slöa sovmornar eller tupplurer i soffan. Håll nu tummarna för att min huvudvärk håller sig borta. Igår kom lillebror hem efter många månader borta i Egypten. Jättekul att ses igen och busa som vi alltid gör. Lillhjärtat hade en superkväll med morbror, underbart att se! Nu ska jag göra mig klar för en riktig pysseldag, det är adventskalendrar som ska fixas, adventsljusstakar att provpynta, IKEA, naprapaten, fika med lillebror och annat smått och gott. Ha en toppendag och kom ihåg, att aldrig ta någonting eller någon för givet. Aldrig någonsin. Lev här och nu! Puss & Kram
Mysmorgon
Vi har tagit lite sovmorgon och njuter av att inte stressa. Det är vackert vinterfrostigt där ute och jag antar att det blir till att skrapa rutorna på bilen om ett litet tag. Ännu en morgon utan huvudvärk och det är så vansinnigt skönt. Kanske är det på väg att bli bättre nu äntligen? Igår var jag på jobbet och hälsade på och fixade lite. Saknar verkligen mina fina kollegor och alla goa barn. Det var kramkalas utan dess like och det värmde såklart i hjärtat! Har kommit igång med skrivandet här hemma igen, dock med en liten ny infallsvinkel och jädrar vad roligt och skönt det är att skriva. Jag kan sitta i timmar och det bästa av allt är att jag inte ens får ont i huvudet. Så snart har jag nog skrivit två böcker ;) Nu ska jag sätta lite fart här och lämna lillhjärtat mitt på dagis. Har inga vidare planer idag förutom lite hemmafix och det känns riktigt skönt. Slappardag med mysisar och raggsockor, me like! Puss & Kram!
Värt att satsa på?
Nu är jag där igen... Bland mina gamla anteckningar, bilder och har läst om min bok jag en gång skrivit. En bok om den tuffaste tiden i mitt liv. Tre år av berg och dalbana med alla världens känslor. Ett kaos av glädje, lycka, rädsla, oro och uppgivenhet. Trots stunder av total uppgivenhet har jag aldrig gett upp, det är liksom inte jag. Nu är jag lite sugen på att göra något av allt detta igen... Men hur, var och när? Lämnar lite spår och vill gärna höra lite åsikter, tack!
" En bok om att hantera flera svåra livskriser under väldigt kort tid. Att leva i en destruktiv relation, att tappa sin självkänsla, att föda en prematur son på en vikt av 980 gram, att leva i ovissheten om barnet ska överleva eller inte, att känna sig ensam, att bli bedragen, att tillslut ta beslutet att stå på egna ben trots hot, trakasserier och ekonomisk kris".
" En av de händelser och tillfällen jag längtat mest över i hela mitt liv är då jag för första gången skulle få se mitt nyfödda lilla älskade barn. Att få höra hans eller hennes första skrik och ha barnet på bröstet. Drömmen har alltid varit med en trygg och stabil pappa vid sidan om som snällt och tålmodigt torkar pannan och finns där som stöd. Min verklighet visar sig bli en helt annan. Jag är i vecka 29 och har knappt börjat fundera på förlossning och hur han ska bete sig då det är dags. Föräldrautbildningen på Mödravårdscentralen har inte ens börjat. Jag är på en rutinkontroll och det är fredag eftermiddag. Det har varit en tuff och intensiv vecka och jag är trött. Min barnmorska tittar oroligt på mig och säger att jag måste ta det lugnt. Jag är där ensam och längtar hem. Hem till en varm dusch och en kopp te. Vi tar de vanliga proverna och hon blir än mer orolig då hon ser mitt höga blodtryck".
" Jag får medicin och dropp. Jag har skakningar i kroppen, som om jag fryser fast jag inte alls gör det. Det är nålar i båda armarna och jag förstår inte ens varför jag har dem. Allt går så fort. Det pratas om kejsarsnitt, min havandeskapsförgiftning blir bara värre och värre. Mitt tryck över bröstet vill inte ge med sig och jag får göra en lungröntgen för att utesluta lungemboli, som är blodpropp. Jag hör vad de säger och jag försöker ta till mig, jag börjar bli rädd. Han är där i närheten, ute och röker och ringer familjen emellanåt. Han säger att jag svullnat upp och jag får se i en spegel. Jag får en chock. Jag ser ut som elefantmannen".
" Jag försöker tänka sunt och ge mig lite fristad från sjukhusvärlden. Han har alltid bilen så jag kommer inte så långt. Ibland går jag ut och går en vända bakom sjukhuset där det finns en sjö. Jag orkar dock inte gå så långt, kroppen bär mig liksom inte. Jag hittar en liten skymd plats med en stor sten som ryggstöd och med det glittrande vattnet som utsikt. Här sitter jag ganska ofta, ibland med en glass eller en tidning. Glassen smakar dock ingenting och i tidningen står en massa saker jag inte begriper. Det är omöjligt att koncentrera sig, till och med det då gäller SM-finalerna i innebandy som alltid lockat så tidigare. Ibland går jag till sjukhusets bibliotek och sjunker ner i en av fåtöljerna där, jag surfar lite på Internet och skriver i sonens blogg. Jag vill ge mina vänner och släktingar en chans att följa med i vad som händer. Det är skönt att skriva av sig, trycket i bröstet lättar lite då".
"Jag vågar inte chansa och drar på mig kläderna, utan att torka håret och springer snabbt ner till bilen. Det rinner kalla rännilar av vatten ner i nacken då jag kör. Jag känner det mer än tårarna, de är jag så van vid nu. När jag svänger av mot grusvägen hem till oss så står klockan i bilen på 21.27 och jag ser en taxi framför mig som ser vilsen ut. Det brukar vara så. Svårt att hitta till oss ute på landet. Men jag hann, tack gode gud att jag hann".
" När min syster sjunger den sista av de två sångerna i kyrkan kommer mina tårar. När orden ”du är allt jag någonsin önskat, du är allt jag nånsin drömt” kom så går det inte längre. Jag tittar på honom och tänker varför… Det kunde ju ha varit så fint, det borde ha blivit så bra. Sonen är inte ens ett halvår och han är redan mittemellan två stridande parter. Jag skakar i hela min kropp och vill bara lägga mig ner på det kalla stengolvet och vila en stund. Bara i några minuter. Jag tittar på sonens nya gudfar och hans blick ger mig styrka".
" Det är sonens första jul. Som jag har tänkt på mitt förstfödda barns jul i många år. Med släkten, den goda maten, förberedelserna, myset hemma, skapa nya traditioner. Som jag har längtat! Nu känner jag mig misslyckad. Med en otrevlig separation i ryggsäcken och en liten bebis på armen, lägenhet som jag hyr i andra hand på obestämd tid, tunn ekonomi, rädd och orolig inför framtiden och en trasig själ att reparera. Hur kunde det bli så här? Vissa dagar deppar jag och är trött. Andra kämpar jag och ser ljuset långt där borta. Allt är ju bättre än den påtagliga oron och rädslan jag hade förut. Jag är stark och kan själv. Det går bra men då bilderna av hur man önskade att det vore kommer upp, gör det ont. Väldigt ont".
Kanske gör sig allt bäst där i lådan och ska stanna där? Det finns ju en vinst med att faktiskt lägga saker bakom sig. Men glömma det går inte, det formar en och med facit i hand vill jag inte ha något ogjort. Jag är starkare som person och jag har världens finaste lilla kille. Men ibland känns det viktigt att såna här saker kommer upp på bordet, att det pratas om och att andra i liknande situationer förstår att de inte är ensamma eller "har gjort något fel". Det finns så mycket härligt i livet att njuta av så man ska bort från skiten illa kvickt, då kan man behöva hjälp och stöttning. Nä nu ska jag släppa allt detta och unna mig en timmes massage, känn på den! Puss & Kram!
" En bok om att hantera flera svåra livskriser under väldigt kort tid. Att leva i en destruktiv relation, att tappa sin självkänsla, att föda en prematur son på en vikt av 980 gram, att leva i ovissheten om barnet ska överleva eller inte, att känna sig ensam, att bli bedragen, att tillslut ta beslutet att stå på egna ben trots hot, trakasserier och ekonomisk kris".
" En av de händelser och tillfällen jag längtat mest över i hela mitt liv är då jag för första gången skulle få se mitt nyfödda lilla älskade barn. Att få höra hans eller hennes första skrik och ha barnet på bröstet. Drömmen har alltid varit med en trygg och stabil pappa vid sidan om som snällt och tålmodigt torkar pannan och finns där som stöd. Min verklighet visar sig bli en helt annan. Jag är i vecka 29 och har knappt börjat fundera på förlossning och hur han ska bete sig då det är dags. Föräldrautbildningen på Mödravårdscentralen har inte ens börjat. Jag är på en rutinkontroll och det är fredag eftermiddag. Det har varit en tuff och intensiv vecka och jag är trött. Min barnmorska tittar oroligt på mig och säger att jag måste ta det lugnt. Jag är där ensam och längtar hem. Hem till en varm dusch och en kopp te. Vi tar de vanliga proverna och hon blir än mer orolig då hon ser mitt höga blodtryck".
" Jag får medicin och dropp. Jag har skakningar i kroppen, som om jag fryser fast jag inte alls gör det. Det är nålar i båda armarna och jag förstår inte ens varför jag har dem. Allt går så fort. Det pratas om kejsarsnitt, min havandeskapsförgiftning blir bara värre och värre. Mitt tryck över bröstet vill inte ge med sig och jag får göra en lungröntgen för att utesluta lungemboli, som är blodpropp. Jag hör vad de säger och jag försöker ta till mig, jag börjar bli rädd. Han är där i närheten, ute och röker och ringer familjen emellanåt. Han säger att jag svullnat upp och jag får se i en spegel. Jag får en chock. Jag ser ut som elefantmannen".
" Jag försöker tänka sunt och ge mig lite fristad från sjukhusvärlden. Han har alltid bilen så jag kommer inte så långt. Ibland går jag ut och går en vända bakom sjukhuset där det finns en sjö. Jag orkar dock inte gå så långt, kroppen bär mig liksom inte. Jag hittar en liten skymd plats med en stor sten som ryggstöd och med det glittrande vattnet som utsikt. Här sitter jag ganska ofta, ibland med en glass eller en tidning. Glassen smakar dock ingenting och i tidningen står en massa saker jag inte begriper. Det är omöjligt att koncentrera sig, till och med det då gäller SM-finalerna i innebandy som alltid lockat så tidigare. Ibland går jag till sjukhusets bibliotek och sjunker ner i en av fåtöljerna där, jag surfar lite på Internet och skriver i sonens blogg. Jag vill ge mina vänner och släktingar en chans att följa med i vad som händer. Det är skönt att skriva av sig, trycket i bröstet lättar lite då".
"Jag vågar inte chansa och drar på mig kläderna, utan att torka håret och springer snabbt ner till bilen. Det rinner kalla rännilar av vatten ner i nacken då jag kör. Jag känner det mer än tårarna, de är jag så van vid nu. När jag svänger av mot grusvägen hem till oss så står klockan i bilen på 21.27 och jag ser en taxi framför mig som ser vilsen ut. Det brukar vara så. Svårt att hitta till oss ute på landet. Men jag hann, tack gode gud att jag hann".
" När min syster sjunger den sista av de två sångerna i kyrkan kommer mina tårar. När orden ”du är allt jag någonsin önskat, du är allt jag nånsin drömt” kom så går det inte längre. Jag tittar på honom och tänker varför… Det kunde ju ha varit så fint, det borde ha blivit så bra. Sonen är inte ens ett halvår och han är redan mittemellan två stridande parter. Jag skakar i hela min kropp och vill bara lägga mig ner på det kalla stengolvet och vila en stund. Bara i några minuter. Jag tittar på sonens nya gudfar och hans blick ger mig styrka".
" Det är sonens första jul. Som jag har tänkt på mitt förstfödda barns jul i många år. Med släkten, den goda maten, förberedelserna, myset hemma, skapa nya traditioner. Som jag har längtat! Nu känner jag mig misslyckad. Med en otrevlig separation i ryggsäcken och en liten bebis på armen, lägenhet som jag hyr i andra hand på obestämd tid, tunn ekonomi, rädd och orolig inför framtiden och en trasig själ att reparera. Hur kunde det bli så här? Vissa dagar deppar jag och är trött. Andra kämpar jag och ser ljuset långt där borta. Allt är ju bättre än den påtagliga oron och rädslan jag hade förut. Jag är stark och kan själv. Det går bra men då bilderna av hur man önskade att det vore kommer upp, gör det ont. Väldigt ont".
Kanske gör sig allt bäst där i lådan och ska stanna där? Det finns ju en vinst med att faktiskt lägga saker bakom sig. Men glömma det går inte, det formar en och med facit i hand vill jag inte ha något ogjort. Jag är starkare som person och jag har världens finaste lilla kille. Men ibland känns det viktigt att såna här saker kommer upp på bordet, att det pratas om och att andra i liknande situationer förstår att de inte är ensamma eller "har gjort något fel". Det finns så mycket härligt i livet att njuta av så man ska bort från skiten illa kvickt, då kan man behöva hjälp och stöttning. Nä nu ska jag släppa allt detta och unna mig en timmes massage, känn på den! Puss & Kram!
Jag tyer icke mer!
Ännu en morgon med huvudvärk... Jag känner det direkt då jag vaknar, trycket över ögonen och sen då jag ställer mig upp och börjar vakna till liv blixtrar det till. Jag blir inte rädd längre, inte heller speciellt förvånad men däremot matt. Så fruktansvärt matt! Det känns som om jag lever två olika liv. Ett utan huvudvärk då jag är så förbannat glad och lycklig, njuter av varje sekund och ett annat då allt bara blir tröstlöst. Ska det vara så? Hur länge till? Pratat med flera olika rådgivare och doktorer idag, något måste hända. En plan, en strategi, någon som tar lite ansvar och har ett helhetsperspektiv. Jag har så många olika läkarkontakter idag så jag blir alldeles snurrig. Vill ha en Dr House! Lutar åt magnetröntgen och besök till en neurospecialist så det känns lite bättre i alla fall. Nu får det vara nog med frustrationstårar. Längtar efter kollegorna och barnen i skolan, men med den här huvudvärken kommer jag aldrig klara mig i den arbetsmiljön en hel dag. Jag känner mig så fruktansvärt vilsen och ledsen över det här och i vanlig ordning lättar det lite att skriva av sig.
Ska åka till en gammal barndomsvän ute på landet idag och mysa, hoppas på att det ger lite energi och perspektiv. Långpromenad, sushi, bebismys, öppen brasa, låter ju minst sagt lovande eller hur? Kanske blir det dubbelt bebismys då fina vännen fick sitt andra barn igår, en liten flicka. Sköt om er och för allt i världen, var rädda om ert lilla huvud! Kram!
Ps: Orsaken till huvudvärken ser ni nedan, det är ju från olyckan. Sen, hur, vad och varför är en annan femma. Ingen riktigt vet verkar det som. Fast jag vet ju att i slutändan så kan jag bara skylla på mig själv. Det var jag som körde, jag som av någon anledning tappade fokus och det är "mitt fel". Den känslan
är rätt tuff att bära emellanåt kan jag lova. Jag kan inte skylla på någon annan... Ingen idé att deppa ihop men skönt att pysa ut lite... När jag ser bilen känner jag mig ändå mest tacksam ♥
Ska åka till en gammal barndomsvän ute på landet idag och mysa, hoppas på att det ger lite energi och perspektiv. Långpromenad, sushi, bebismys, öppen brasa, låter ju minst sagt lovande eller hur? Kanske blir det dubbelt bebismys då fina vännen fick sitt andra barn igår, en liten flicka. Sköt om er och för allt i världen, var rädda om ert lilla huvud! Kram!
Ps: Orsaken till huvudvärken ser ni nedan, det är ju från olyckan. Sen, hur, vad och varför är en annan femma. Ingen riktigt vet verkar det som. Fast jag vet ju att i slutändan så kan jag bara skylla på mig själv. Det var jag som körde, jag som av någon anledning tappade fokus och det är "mitt fel". Den känslan
är rätt tuff att bära emellanåt kan jag lova. Jag kan inte skylla på någon annan... Ingen idé att deppa ihop men skönt att pysa ut lite... När jag ser bilen känner jag mig ändå mest tacksam ♥
Sometimes good things...
... fall apart so better things can fall together. Kloka ord från en av mina elever... Bläddrar lite i deras arbeten och längtar till jobbet. Saknar barnen och mina kollegor! Huvudvärk idag igen och trots starka tabletter ger den sig inte, hur länge ska detta fortsätta? Poppar hög musik här hemma då det är en av få gånger jag inte känner av någonting. Just nu är det Adele på högsta volym, grymma låtar verkligen! Bara att tänka positivt, ta dagen som den kommer och aldrig ge upp... Have a great day out there!
Slöa dagar
Varken igår eller idag har det gjorts många knop. Mycket sova, mycket film i soffan och många kramar. Igår var det verkligen befogat efter en helnatt på stan med fantastiskt trevliga människor. Men idag vet jag inte riktigt... Det är ju huvudvärken som tar all energi men inte vill jag sova bort hela dagarna direkt. Imorgon ska jag försöka mig på lite akitivteter igen. Har i alla fall lekt lite med kameran idag. Hittat funktioner jag aldrig tagit mig tid att lära mig förut. Inga stora saker men en annan som är oteknisk till tusen blir glad för det lilla :) Nu ska jag lyssna klart på Eva Dahlgren på Spotify och mysa med lillhjärtat i soffan. Hoppas ni mår bra i höstrusket? Pussar & Kramar!
"The best and most beautiful things in the world cannot be seen or even touched. They must be felt with the heart." Helen Keller
Två dagar gammal
Jag hörde på nyheterna igår att forskning visat att en orsak till att man föder barn för tidigt är att man inte sover ordentligt under graviditeten. Min lilla plutt föddes ju 11 veckor för tidigt och trots att jag mådde fantastiskt bra i själva graviditeten så var det andra omständigheter som gjorde att jag ofta låg sömnlös om nätterna och var orolig. Gårdagens nyhet fick mig att idag sitta och bläddra igenom gamla dagboksanteckningar från de första dagarna på KS. Jag får inte alls samma klump i magen längre när jag läser detta, jag har fått en annan distans. Det är skönt att det ändrar sig. Jag vill ändå dela med mig av det jag skrev då, det är något jag aldrig visat någon annan. Det var den 24 mars och jag hade precis träffat min lilla groda för första gången.
"Du är två dagar gammal och jag har precis sett dig för allra första gången. Jag har längtat efter dig och funderat så mycket på dig. Jag har varit så nära men ändå så långt ifrån. Jag fick inte vara med då du kom till världen, jag försökte verkligen in i det sista men det gick inte. Jag har varit så orolig. Ett tag så kändes det som om jag inte skulle få vara kvar på jorden, men det spelade ingen roll. Bara du klarade dig. Men jag är kvar och du är också här. Min lilla, lilla groda. Mitt finger i din lilla hand såg märkligt ut. Din lilla kuvös och alla ljud gjorde mig sömnig. Jag ville krypa in där och ligga bredvid dig, nära, sådär som det ska vara. Mitt hjärta brast i bitar då det var dags att åka tillbaka till min avdelning och lämna dig kvar. Lova mig att du finns kvar imorgon! Lova mig att du kämpar älskade lilla vän. Jag klarar mig inte utan dig. Jag är ensam på mitt rum. Det gör ont överallt men inget slår smärtan i hjärtat. Du fattas mig! Jag vill vara nära dig och se hur du andas, höra sköterskorna säga att du kommer överleva. Jag vill inte vara här, bland alla nyblivna lyckliga föräldrar med sina glaslådor och vackra små bebisar. Jag vill vara med dig min vackra, fina, söta lilla Noah men jag får inte. Du får aldrig tro att jag väljer bort dig med avsikt och du måste lova att finnas kvar imorgon då jag äntligen får se dig igen. Mamma älskar dig, nu och för alltid"
Jag minns inte ens att jag skrivit det där, allt var så kaotiskt och omtumlande. Men jag minns ensamheten, rädslan och ångesten som igår. Fy fasiken vad tungt det var! Men man klarar allt om man måste. Allt för sitt/sina barn! Inga tårar, inget magont, inga negativa tankar då jag bläddrat igenom allt, bara stolthet och tacksamhet ♥
"Du är två dagar gammal och jag har precis sett dig för allra första gången. Jag har längtat efter dig och funderat så mycket på dig. Jag har varit så nära men ändå så långt ifrån. Jag fick inte vara med då du kom till världen, jag försökte verkligen in i det sista men det gick inte. Jag har varit så orolig. Ett tag så kändes det som om jag inte skulle få vara kvar på jorden, men det spelade ingen roll. Bara du klarade dig. Men jag är kvar och du är också här. Min lilla, lilla groda. Mitt finger i din lilla hand såg märkligt ut. Din lilla kuvös och alla ljud gjorde mig sömnig. Jag ville krypa in där och ligga bredvid dig, nära, sådär som det ska vara. Mitt hjärta brast i bitar då det var dags att åka tillbaka till min avdelning och lämna dig kvar. Lova mig att du finns kvar imorgon! Lova mig att du kämpar älskade lilla vän. Jag klarar mig inte utan dig. Jag är ensam på mitt rum. Det gör ont överallt men inget slår smärtan i hjärtat. Du fattas mig! Jag vill vara nära dig och se hur du andas, höra sköterskorna säga att du kommer överleva. Jag vill inte vara här, bland alla nyblivna lyckliga föräldrar med sina glaslådor och vackra små bebisar. Jag vill vara med dig min vackra, fina, söta lilla Noah men jag får inte. Du får aldrig tro att jag väljer bort dig med avsikt och du måste lova att finnas kvar imorgon då jag äntligen får se dig igen. Mamma älskar dig, nu och för alltid"
Jag minns inte ens att jag skrivit det där, allt var så kaotiskt och omtumlande. Men jag minns ensamheten, rädslan och ångesten som igår. Fy fasiken vad tungt det var! Men man klarar allt om man måste. Allt för sitt/sina barn! Inga tårar, inget magont, inga negativa tankar då jag bläddrat igenom allt, bara stolthet och tacksamhet ♥
