Fantastiskt skönt

Ibland är det så fantastiskt skönt att få känna sig liten. Att bli ompysslad, få maten serverad, somna på soffan och känna total trygghet. Ikväll var det så hemma hos mamma efter ett danspass och trevlig eftermiddag på jobbet. Haft en klump i magen som varit svår att mota bort idag, gäller en del klantigheter från min sida, innebandytankar och försäkringsstrul. Saker som tar energi... Klumpen är inte helt borta men den gör sig inte heller lika självklart påmind. Bilden symboliserar kärleken jag känner för en otroligt fin person, tack för att du finns i mitt liv

Finaste blomman!


Skräckupplevelse

Klockan är strax efter elva på söndagskvällen. Det har varit en fantastisk helg på alla sätt och en ny vecka stundar. Jag har precis blåst ut alla värmeljus och stängt av musiken på datorn. Det är dags att gå och sova. Jag hör hur någon sätter en nyckel i låset och stannar till. Jag vet att de två personer som har extranycklar till min lägenhet aldrig skulle komma oanmälda. De vet hur fruktansvärt rädd och arg jag skulle bli. Jag blir såklart rädd men går ändå fram till titthålet i dörren. Jag tänker att det kanske är en granne som fått hjärnsläpp och gått till fel dörr. Vet ju själv hur jag kan snurra till det. Utanför dörren ser jag två män med neddragna mössor. De ser arga ut och hela min kropp fryser till is. På en sekund förvandlas min harmoniska kväll till ett rent inferno. De provar med en annan nyckel och vill uppenbarligen ta sig in. Vilka är de? Inbrott? Överfall? Vad händer? Jag får alla möjliga tänkbara scenarion i huvudet. Med det jag har i bagaget sen tidigare och med allt skit som händer oskyldiga människor runt omkring är jag beredd på allt.

Jag springer in i köket och ringer 112. Det går sex signaler innan de ens svarar vilket känns som en evighet. Männen utanför fortsätter att prova med nycklar och sparkar på dörren. Jag har haft min lägenhet utlånad till olika personer vid tillfällen, människor jag såklart litar på men en nyckel kan lätt kopieras och jag är livrädd. Vilka är det här? Jag pratar snabbt med kvinnan som svarar och lämnar alla uppgifter i ultrafart. Hon säger lugnt och stilla att hon ska koppla mig till polisen och jag faller ihop på golvet av skräck. Allt tar för lång tid och de är snart inne. Männen utanför skriker att jag ska öppna, att jag är en jävla **** och att när de kommer in ska jag minsann få. Jag gråter och skriker tyst i telefonen att de måste skynda sig. Kvinnan från polisen ställer en mängd frågor men jag bara hyperventilerar. Männen börjar plinga på dörren som galningar och jag hör glas som kraschar. Det ringer på mobilen från hemligt nummer men jag vågar inte svara. Polisen i telefonen skriker åt mig att stänga av ljudet, att sätta på ljudlöst. De skriker där utanför och sparkar på dörren. Nya nycklar och andra vassa verktyg. Det rispar och raspar. Polisen tycker jag ska gå bort till titthålet och kika om jag känner igen dem. Jag skriker att hon är galen. Jag kan inte röra mig, jag är paralyserad av skräck. Ändå är jag på tå, för om de kommer in ska jag få dem att röra sig mot mitt håll och bort ifrån lillhjärtats rum. Ångest, rädsla, panik och frustration. Varför kommer aldrig polisen?

Det ringer på mobilen igen. Polisen i telefonen säger att det kan vara hennes utryckande kollegor och ber mig nu att svara. Jag gör det och får höra att de är på E4:an på väg från Märsta. De har cirka sex minuter kvar och jag skriker att det går inte, om sex minuter kan jag redan vara död. Jag hör dem fortfarande därute och de diskuterar med varandra. Det känns som om det gått timmar men egentligen handlar det om 15 minuter. Får det ta så lång tid verkligen? Tårarna rinner, bröstet dunkar och jag vill kräkas. Jag får knappt någon luft och är helt utmattad. Jag känner mig som ett jagat djur. Kvinnan i telefonen pratar med mig men jag blir bara irriterad. Tankar snurrar och jag har fullt sjå med att koncentrera mig på att andas och lyssna. Vad gör de där ute? Mobilen ringer igen och polisen är här utanför, de kommer inte in så jag måste kasta ner mina nycklar. Smyger omsöm springer bort till sovrumsfönstret. Jag hör tumult i trappan, hårda ord och de försvinner ut. Jag sjunker ner på golvet och gråter hejdlöst. Öppnar lillhjärtats dörr och ser att han sover tryggt med båda armarna ovanför huvudet. Älskade lilla hjärtat! Trött och förkyld och har sovit sig igenom helvetet. Jag ringer kärleken och skakar och gråter. Berättar, försöker i alla fall och väntar på att poliserna ska komma upp. Grannarna ringer på och undrar hur det är och vad som hänt. Jag bara skakar men försöker prata. De sopar upp skräp och aska utanför. Männen har även rökt i trappen.

Poliserna kommer upp och kommer in. Vi pratar och de ställer frågor. Efter mycket om och men visar det sig att den ena mannen var skriven tre portar bort. Anledningen att de ens kom in var att min ena granne gick ut då de skulle in. De var så plakat fulla at de trodde att min lägenhet var deras. De ropade på den enas flickvän som uppenbarligen inte brukar öppna då de stapplar hem såhär om natten. Vi utesluter en del saker, pratar, byter nummer och pratar lite till. Jag lugnar så småningom ner mig men somnar inte förrän morgonkvisten. Dessa två fylleskallar rubbade min trygghet jag så omsorgsfullt byggt upp. Än en gång blir jag påmind om hur alkohol kan ställa till det. Tacksam över att det hela bara var en "olyckshändelse" men kan inte låta bli att känna att han däruppe kanske kan ta och testa någon annan nu. Jag orkar inte så mycket mer!

Men efter någon dag och lite sömn är man på banan igen. Det som inte dödar det härdar och får jag bara skriva av mig lite så känns det rätt okej. Gillar dock inte min ringklocka längre, när någon i trappan stänger sin dörr hoppar jag till och mörkret känns mer obehagligt igen. Skulle kunna skriva så mycket mer om flashbacks och om rädsla men lämnar det personligt, dock inte privat. Jag har fått så otroligt mycket positiv feedback på mina senaste inlägg så jag kan inte låta bli att skriva.

Puss & Kram alla fina!

Min kärlek!


På promenad genom stan

Var in till huvudstaden idag på ett möte/samtal och kom för en gångs skull väldigt mycket i tid. Hittade en perfekt parkering på parallegatan och hade 40 min att bara gå runt och strosa. Lite kyligt i luften men sol och ett Stockholm som var på väg att vakna upp. En otroligt vacker morgon! Jag kikade i skyltfönster, doftade nybakt bröd vid alla konditorier, såg människor stressa till sina arbeten och hälsade på Olof Palme vid Adolf Fredriks kyrka. När jag stod där kunde jag inte stoppa tåren som rann på kinden, tanken på de två små barnen i Sigtuna, mamman som mördats i Skepptuna, flygkraschen och Stefan Livs familj. Massa bilder från nyhetssändningarna ploppade upp i mitt huvud, så mycket elände! Hur lätt saker och ting kan förändras, hur lite man vet om människor och hur farligt det är att ta saker för givna.

Kanske tänkte jag på mitt kommande samtal också. Träffade nämligen en psykolog specialiserad på trauma och jisses vad proffsig hon var. Så otroligt skönt att prata, lyssna, reflektera, minnas detaljer och konstatera att min trötthet och tankspriddhet är helt normal efter omständigheterna. Det finns andra faktorer, gamla delar som påverkar detta också men det vill jag inte gå in på här. Men jag är faktiskt helt normal :) Så det så!

Man lär sig så mycket av såna här samtal, saker jag kan ta med mig i mitt arbete med barnen och ungdomarna och i det enkla mötet med nya människor. Jag tycker det är intressant! Besöket var såklart jobbigt också, en del tårar och blandade känslor men mest av allt var det skönt. Tiden på egen hand i den vackra huvudstaden gav också massor av energi. Haft en toppendag efter det och tänkte nu avsluta den med lite innebandy med massa goa tjejer.


Måste bara få förmedla en klok kommentar från en elev idag. De fick skriva om just den här dagen 10 år framåt. Vad tror de att de lever för liv då. Var bor de? Med vem? Vad jobbar de med? Ni förstår poängen... En elev satt och klurade och fick inget nerplitat på sitt papper. Då jag gick fram tittar han på mig och säger... Men inget av det där spelar någon roll för mig. Om 10 år vill jag vara lycklig, räcker det om jag skriver bara det? Vad svarar man på det? Kloka unge :) Puss & Kram!

Walk a mile in my shoes

Det är ett rätt bra uttryck och tydligen en titel på en massa kända låtar också. Carola och Elvis för att nämna två artister... Men ärligt, fasiken vad arg och less jag blev i kön på den lokala affären idag då lillhjärtat och jag var inne och handlade. Där stod en uppiffad kvinna och pratade med sin väninna om hur jobbigt allting i hennes liv var. Det var kallt och sommaren var ju nu slut. No shit Sherlock! Same procedure every year :) Hon var trött, hade mycket på jobbet, en man som mest golfade eller reste med jobbet, en tjejmiddag att planera och just det, en weekend i Prag att styra upp också. Lägg därtill renovering hemma i nya villan vid Mälaren och det var ju så mycket att stå i hela tiden. Tonen var så gnällig och negativ och det där nytonade håret guppade så perfekt varje gång hon rörde på huvudet. Jag blev så himla störd på hela grejen! På gnället, på den snygga Odd Molly jackan hon hade på sig, på de sjukt snygga bruna stövlarna, på de perfekta naglarna (som hon säkert inte gjort själv), och framförallt på otacksamheten i precis allt. Jag har ingen aning om vad hon lever för liv, vad hon har för bakgrund eller hur hennes vardag ser ut. Men ett hus vid Mälaren, som hon dessutom verkar ha råd att intreda hur hon vill låter inte så pjåskigt i mina öron. Lite avundsjuk kanske ni tycker, ja men såklart!

Undrar vad hon skulle säga om min vardag? Ensamstående mamma, med för tillfället bara ett extrajobb utöver mina redan 100 %. Med funderingar på att fynda ny vinteroverall på klädbytardagen eller Tradera och bara drömma om att få köpa en Molo eller Didriksson till det finaste jag har. Att prioritera om det är han eller jag som ska få nya vinterskor först, för shoppa dem i samma månad är otänkbart. Prioriteringen är rätt glasklar va? Menar inte att tycka synd om mig själv eller döma ut den här kvinnan på de korta minuterna i matkön, men ibland blir jag så trött på alla negativa människor. Sluta gnäll och uppskatta det du har, var rädd om det och var nöjd. Hitta godbitarna och ljusglimtarna i vardagen. Trots min grymma huvudvärk hela dagen och lite raspiga hals så kände jag mig väldigt glad då lillhjärtat och jag parkerade hemma och traskade upp för våra trappor. Vi har trygghet, vi har kärlek, vi har balans, vi har varandra och vi har väldigt fina människor runt omkring oss. Han bryr sig inte om vilket märke han har på sin overall, eller om hans mamma har de senaste stövletterna eller nymålade naglar. Hans mamma bryr sig lite mer men bara vissa dagar ;) De flesta dagar är hon förbaskat nöjd och tacksam över precis allt. Var sak har sin tid och sin förklaring och att gnälla leder i alla lägen ingenstans, förutom vanligtvis bakåt, nedåt, inåt och är bara tröttsamt. Gud vad skönt att skriva av sig lite...

Hoppas nu att den här mamman/kvinnan/frun trots allt är en klok person. Som nu till kvällen blickar ut över den vackra Mälaren med sin tekopp, eller troligtvis Cappuccino och känner sig tacksam. Det är så mycket skit som händer hela tiden, tänker bara på allt som hänt i Sigtuna de senaste dagarna. Vakna upp och inse vad som räknas. Hon behöver kanske inte gå en mil i just mina skor, de kan hon säkert ändå inte ha då jag har så små fötter. Men några steg i någon annans skor eller åtminstone barfota...

Nu ska jag rätta engelska glosor och jag ska banne mig göra det med ett leende på läpparna. Puss och Kram på er!

Det finaste jag har




Updates

Längesen nu av olika anledningar. Tid, intresse och ork för att nämna några. Vi har härliga dagar med mycket mys hemma i höstrusket som hittat hit. Då solen och värmen hittar tillbaka är vi genast ute och lapar i oss så mycket vi bara kan, här hemma eller hos fina kärleken. Fullt upp på jobbet och mycket med innebandyn som dragit igång igen. Får skriva mer en annan kväll men lägger upp lite bilder i alla fall, sängen väntar här! Massor av kramar!

Stor kille på väg till dagis
Passar mammas klubba
Heja Mamma