Imorse pratades det om vårdnadstvister på RIX MorronZoo och jag höjde direkt volymen för att lyssna på detta tabubelagda ämne. Ett ämne jag själv kommit alldeles för nära tyvärr. Det finns olika anledningar till att man går igenom en tvist. Tyvärr har jag hört och sett många som använder sig av det då exempelvis den ena föräldern är besviken, sviken eller bara förbannad på den andra partnern efter en skilsmässa eller otrohet. Det ljugs, det förvrids, det förvrängs och blir riktigt smutsigt. Det är inte barnens trygghet och mående som är i fokus utan egocentriska föräldrars kamp och stolthet. Det finns alla möjliga scenarion. Alla lika tragiska på sitt sätt. Ibland är en tvist trots allt den enda utvägen. Min tvist är inget jag tidigare kommenterat och har för avsikt att göra nu heller, det kan bara ge mig problem och det är hur som helst privat. Men jag känner ändå att det är en del av mig och inget jag på något sätt tänker skämmas för. Jag har inte gjort något fel. Min tvist har varit min värsta mardröm och är min stora sorg i livet.

Att separera är en stor sorg för många, ett nederlag, ett misslyckande. Tro mig då jag säger att sitta där i en rättssal med advokater och försvara, förklara och blotta sitt innersta är en hel jäkla minuspost deluxe. Allt känns som en dålig film där man själv är huvudpersonen i ett drama du aldrig ens skulle ha velat sett. Det är psykiskt och fysiskt påfrestande och så fasansfullt tragiskt. Men ibland finns det som sagt ingen annan väg att gå.

Jag har en hel del åsikter om systemet i sig och om föräldrars olika rättigheter och skyldigheter. Jag tänker inte rabbla på om allt det men vill ändå säga att det är så oerhört viktigt att man i en sån här sits träffar rätt människor som man har förtroende för, de blir nyckelpersoner i ens liv. Om systemet försvårar det för dig så måste någon orka och veta hur de kan hjälpa till. Diskussionen på radion idag fick mig att minnas tillbaka och få den där klumpen i magen igen. Jag tänker på alla som går igenom detta just nu, det är vanligare än vad man tror. Alla trötta, oroliga och ledsna mammor och pappor. Alla stackars barn som ser föräldrarna slita och kämpa sig trötta, där de istället borde lägga energin på det finaste de har. Om så inte tillsammans så i alla fall på olika håll, på varsitt håll. Livet är för kort för en massa onödigt elände. Men som sagt, ibland är det nödvändigt och då gäller det att vara stark och aldrig ge sig.

Resultatet av min tvist gick som jag ville men det betyder inte att allt är över. Har man en gång hamnat i den här snurren slutar det nog aldrig. Det är som en berg och dalbana med lugnare perioder blandat med kaos. Allt finns med i ryggsäcken och även om jag inte rotar i den speciellt ofta utan försöker leva i nuet tappar jag ibland fokus och blir påmind, ledsen, arg och frustrerad. Det är viktigt att de känslorna får komma fram för annars går man sönder. Samhället borde bli bättre att ta hand om alla ledsna mammor och pappor i såna här situationer, ledsna föräldrar har svårt att göra sina barn glada. Tabun måste bort och ärendena måste gå att handläggas snabbare. Det här är ett komplicerat ämne där det såklart inte finns några facit, alla individer och familjesituationer är unika. Allt är bara så himla sorgligt och jag önskar inte ens min värsta fiende att hamna i en sån här soppa. Det är helt klart min absoluta största sorg i livet, men samtidigt på ett sätt min största styrka.

Jag är så tacksam över att mitt liv ser ut som det gör idag och att det finns såna viktiga pusselbitar som harmoni, trygghet och kärlek. Mitt lillhjärta är en trygg och stark liten kille som får svar på de frågor han ställer och som tack vare fantastiska människor runtomkring inte upplevt de här åren som annat än lugna och lyckliga. Tack för allt, ni vet vilka ni är!

Att bli förälder kan gå väldigt fort, men att vara en bra förälder är ett livslångt arbete ♥

Idag fyller älskade lillhjärtat 4 år, helt ofattbart. Den här lilla buskillen på bilden, vart är du? Vart har tiden tagit vägen? Finns det en pausknapp? Tack Noah för fyra fina år med massor av fina minnen. Mamma älskar dig till månen och tillbaka ♥

Thank you from the bottom of my heart!

Thank you for never calling it quits and never giving up on us. I know we have been a lot to handle but you’ve handled it like a real teacher.
Thank you for not leaving us when everyone else was, you have been with us for almost 3 whole years I don’t understand how you can take it, you have to be a fighter just to have our class for one lesson and you’ve put up for us for three years thank you for actually learning us something that is useful “There is always someone there”.
I will never forget you and when I tell my children the story about the worst 4 years of my life I won’t leave out how one teacher saved us all from the eternal darkness called substitutes.


I can’t thank you enough you have really changed my life, even if I never say it I’m really happy your my mentor. Thank you for taking on the challenge of being our mentor.

.:written with a lot of love and appreciation:.

Dags för ett riktigt sportigt lov med skidåkning, skoter, skridskor och en massa mys med de bästa. Klockan närmar sig elva och jag har inte ens börjat packa än. Typiskt mig! Verkar dock som om min andra hälft är likadan :) Vi pysslar lite, dricker vin och kommer på bra saker att ta med på äventyret. Det ska bli otroligt skönt att lämna rättningsstress, vardagsfix och flytttankar och bara mysa några dagar. Puss & Kram!

Jag tror jag hamnat i någon ny fas då jag för första gången på riktigt minns bilolyckan. Den är skarpare än någonsin. Den ploppar upp lite då och då, ofta då jag kör bil men även i vardagen hursomhelst. Det är märkligt hur hjärnan fungerar och hur man bearbetar saker och ting. Minnesbilderna gör inte så ont ändå, de gör mig mer tacksam på något sätt. Men däremot alla dessa tänk om... Tänk om vi faktiskt dött. All räddningspersonal sa ju att vi hade änglavakt. Tänk om livet slutat där och då. Precis då livet började kännas enkelt igen. Hur hade alla andras liv sett ut idag i såna fall? Hur hade alla jag älskar klarat av begravningen? En stor och en liten kista bredvid varandra där i kyrkan. Jag hör själv hur hemskt det låter och hur osunt det kan tyckas för andra att tänka så här, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste ju göra något av de bilder jag får och de ljud jag aldrig kommer glömma. Fem varv i luften med plåt som dunkar i asfalt, glas som krossas och så tystnaden som uppstår då bilen tillslut landar. Den där förbannat hemska tystnaden. Tänk om den där lilla kroppen jag älskar mer än livet självt inte rört på sig tillslut, om han inte gnytt och gråtit efter sin mamma, om inte alla fina medmänniskor stannat och tagit hand om honom medan brandmännen fick klippa loss mig. Tack vare dem är lillhjärtats trauma väldigt litet och idag mer eller mindre obefintligt. Mitt trauma är bearbetat men dessa fragment och reflektioner ploppar upp ibland och jag måste få pysa ur dem någonstans. Att skriva hjälper mig, det har det alltid gjort. Men alla är vi olika. 

Medmänniskor, så viktigt det är. Att finnas där för varandra. Jag tänker på den unga kille som ska begravas på fredag. Killen som alltid sa godmorgon i skolan med ett stort leende i flera år. Som helt plötsligt bara försvann och nu inte längre finns hos sin familj och sina fina vänner. Jag blir så rörd då de här gamla eleverna visar medkänsla och omtanke och visar hur de mognat till fantastiskt fina vuxna människor. Hur de stöttar varandra och hjälps åt i sorgen och chocken. Oavsett om jag kommer att vara i kyrkan på fredag eller inte kommer jag att tänka på er alla ♥

Jag var på en föreläsning för inte så länge sen där vi fick fundera på vad vi skulle ångra om vi låg på dödsbädden och bara visste att vi hade minuter kvar att leva. Vi skulle blunda och gå in i oss själva. Mitt svar kom direkt. Jag önskar jag haft mer tid tillsammans med min familj och mina vänner. Mer vardaglig tid. Äta middag tillsammans en tisdag eller en promenad efter maten då mamma ändå ska ut och gå med hunden. Gå och träna tillsammans. En spontan bio och en fika efteråt. Knacka på och bjuda in sig själv och bara hänga tillsammans framför tv:n. Det är inte försent. Men det gäller att göra något aktivt. Alla har så mycket, inklusive jag själv. Man är trött, stressad och pressad. Man vad är viktigt egentligen? Vad skulle du ångra om det var du som låg där? Det är en bra tankeställare!

Tankarna är många, jag blir alltid så här då jag är hemma och får tid att tänka. Tankarna tynger mig inte även om de kan göra mig sorgsen. De påminner mig om hur förbannat skört livet är och hur mycket vi tar för givet. Jag är så otroligt glad över resan jag snart ska göra med pappa, mina systrar och Noah. Kvalitetstid och äntligen en chans att umgås riktigt nära och på djupet. Jag ser fram emot nästa vecka då det blir mys i Dalarna med min lilla familj och finaste vännerna. I april väntar en helg med stora familjen och släkten i Finland. I vår väntar spa och egen tid med min kärlek. Men vardagen ska prioriteras, det enkla som ändå görs kan lika gärna göras tillsammans. Tillsammans är ett fint ord. Familj likaså. Jag älskar er, ni vet vilka ni är ♥

Detta stod i inkorgen på min facebook för ett tag sen. Ord som gör mig väldigt glad. Tänk hur ofta man tänker en sak, en positiv tanke gällande någon annan men inte gör den där aktiva handligen och för det vidare. Det är så lite som behövs för att göra någon annan glad. Tack fina fina du!

"Hej! Hoppas allt är bra med dig! Såg att du ska bli sambo och flytta till hus, grattis! Inte för att vi känner varandra men jag ville iaf skriva till dig för jag brukar läsa din blogg emellanåt och du är en underbar inspirationskälla och verkar vara en fantastisk person! Du är beviset på att "Good things happpens to good people"... :) Ta hand om dig! Kram"

Alla hjärtans dag igår med familjemys och massor av kärlek. Det är skönt att ha en riktig hemmakväll ibland. Inga måsten, inga ärenden, inget kvällsjobb. Oftast är mina kvällar fullbokade av rehab, träning, innebandy, aktiviter så som föräldramöten/samtal/rättning eller en och annan mysig träff med familj eller vänner. Ikväll är en sådan kväll. Två flugor i en smäll. Föreläsning om vägen till framgång tillsammans med två av de bästaste tjejerna i världen. Men först ett utv.samtal, sjukgymnastik och lite mat i magen. Intensivt men under kontroll, just the way I like it. Snöstorm därute men rätt mysigt då man är inomhus. Inte långt kvar till värmen nu och lata dagar med pappa, systrar och lillhjärtat. Bästa julklappen någonsin tror jag :) Måste rusa, ha en fin kväll allihopa! Puss & kram

Vilket är lättast? Oavsett så är den där känslan en blandning av positivt och negativt. I mitt fall så känner jag att så länge det är under någorlunda kontroll så är det en häftig känsla. Den sporrar mig till att prestera bättre, orka lite mer, vilja lite till och aldrig ge mig. Men så fort kontrollen sviktar blir det en press som tillslut jagar mig även om natten. Jag kan inte somna, jag får ingen ro i kroppen och det kryper och kliar mest överallt. Det är svårt att bena ut kärnan av problemet för att lösa det och hitta balansen. Det gör mig frustrerad och arg.

Inatt var jag verkligen arg. När jag blir arg blir jag ledsen och tårarna kommer. Det var länge sen jag grät nu. Det reflekterade jag över där i soffan någon gång mellan midnatt och ett då varma tårar rann ner för kinderna. Vad jagar mig eller vad jagar jag? Det är mycket på jobbet och känslan av otillräcklighet finns där hela tiden, mer eller mindre i alla fall. Men det är ju inget nytt... Så det borde inte vara det! Nacken värker en del och rehaben är intensivare än vanligt. Den stränga kylan underlättar inte direkt utan jag blir stel och får ont. Det mesta av flyttandet är klart och vi trivs och har landat i sambo/familjelivet. Känslan av att höra samman är fantastisk. Att få dela Noahs tokigheter och fantastiska kommentarer. Att kunna smita ut en kväll till gymmet eller till affären utan att ordna barnvakt och få dåligt samvete. Att kunna bolla beslut och tankar med någon, någon som strävar efter samma mål som en själv. Familjens mål och välmående. Det är självklarheter för många, men definitivt inte för alla. Det finns så många människor som tar så mycket för givet och det stör mig.

Energitjuvar stör mig också, människor som är avundsjuka och liksom verkar störa sig på andras lycka. Vilken förlust i livet tänker jag. Att bli glad och verkligen visa det för någon annan är en fantastisk känsla, ett lyckorus på något sätt som smittar av sig. Att inte ha den egenskapen eller viljan är helt oförståeligt för mig. Ni ser, jag klurar på mycket. Inte konstigt man inte kan sova. Tror det behövs lite träning ikväll för att jaga bort alla hjärnspöken och få en lugn och mysig helg. Jag ska jaga mig trött på Sats så att jag sen blir jägaren med full kontroll. Jägaren som ska jaga fredagsmys, jaga skräp till tippen, jaga bort rättningsberget och tvättberget men mest av allt jaga efter mys med mina hjärtan och vila. Ha en fin helg, puss och kram!

Fredagar är sköna dagar. Man har helgen framför sig och för en gångs skull är det varken innebandy eller jobb på Sats på schemat. Inga planer utan vi tar flyttfix, IKEA, städning och mys som det kommer. Kan lova att jag somnar ovaggad nuförtiden. Det var väldigt länge sen jag somnade så här tidigt och sov så gott om natten. Det är utvecklingssamtal på jobbet, träning, rehab, kartonger i massor och fix mest hela tiden. Men det är härligt! Jag och lillhjärtat njuter just nu av sovmorgon och frukostmys i soffan. Älskar att inte stressa och få lite tid att vakna på morgonen. Hoppas att ni mår bra därute och att ni får en grym helg på alla sätt och vis. Glöm inte att; "What doesn't kill you makes you stronger" Kramar!