Klockan är strax efter elva på söndagskvällen. Det har varit en fantastisk helg på alla sätt och en ny vecka stundar. Jag har precis blåst ut alla värmeljus och stängt av musiken på datorn. Det är dags att gå och sova. Jag hör hur någon sätter en nyckel i låset och stannar till. Jag vet att de två personer som har extranycklar till min lägenhet aldrig skulle komma oanmälda. De vet hur fruktansvärt rädd och arg jag skulle bli. Jag blir såklart rädd men går ändå fram till titthålet i dörren. Jag tänker att det kanske är en granne som fått hjärnsläpp och gått till fel dörr. Vet ju själv hur jag kan snurra till det. Utanför dörren ser jag två män med neddragna mössor. De ser arga ut och hela min kropp fryser till is. På en sekund förvandlas min harmoniska kväll till ett rent inferno. De provar med en annan nyckel och vill uppenbarligen ta sig in. Vilka är de? Inbrott? Överfall? Vad händer? Jag får alla möjliga tänkbara scenarion i huvudet. Med det jag har i bagaget sen tidigare och med allt skit som händer oskyldiga människor runt omkring är jag beredd på allt.

Jag springer in i köket och ringer 112. Det går sex signaler innan de ens svarar vilket känns som en evighet. Männen utanför fortsätter att prova med nycklar och sparkar på dörren. Jag har haft min lägenhet utlånad till olika personer vid tillfällen, människor jag såklart litar på men en nyckel kan lätt kopieras och jag är livrädd. Vilka är det här? Jag pratar snabbt med kvinnan som svarar och lämnar alla uppgifter i ultrafart. Hon säger lugnt och stilla att hon ska koppla mig till polisen och jag faller ihop på golvet av skräck. Allt tar för lång tid och de är snart inne. Männen utanför skriker att jag ska öppna, att jag är en jävla **** och att när de kommer in ska jag minsann få. Jag gråter och skriker tyst i telefonen att de måste skynda sig. Kvinnan från polisen ställer en mängd frågor men jag bara hyperventilerar. Männen börjar plinga på dörren som galningar och jag hör glas som kraschar. Det ringer på mobilen från hemligt nummer men jag vågar inte svara. Polisen i telefonen skriker åt mig att stänga av ljudet, att sätta på ljudlöst. De skriker där utanför och sparkar på dörren. Nya nycklar och andra vassa verktyg. Det rispar och raspar. Polisen tycker jag ska gå bort till titthålet och kika om jag känner igen dem. Jag skriker att hon är galen. Jag kan inte röra mig, jag är paralyserad av skräck. Ändå är jag på tå, för om de kommer in ska jag få dem att röra sig mot mitt håll och bort ifrån lillhjärtats rum. Ångest, rädsla, panik och frustration. Varför kommer aldrig polisen?

Det ringer på mobilen igen. Polisen i telefonen säger att det kan vara hennes utryckande kollegor och ber mig nu att svara. Jag gör det och får höra att de är på E4:an på väg från Märsta. De har cirka sex minuter kvar och jag skriker att det går inte, om sex minuter kan jag redan vara död. Jag hör dem fortfarande därute och de diskuterar med varandra. Det känns som om det gått timmar men egentligen handlar det om 15 minuter. Får det ta så lång tid verkligen? Tårarna rinner, bröstet dunkar och jag vill kräkas. Jag får knappt någon luft och är helt utmattad. Jag känner mig som ett jagat djur. Kvinnan i telefonen pratar med mig men jag blir bara irriterad. Tankar snurrar och jag har fullt sjå med att koncentrera mig på att andas och lyssna. Vad gör de där ute? Mobilen ringer igen och polisen är här utanför, de kommer inte in så jag måste kasta ner mina nycklar. Smyger omsöm springer bort till sovrumsfönstret. Jag hör tumult i trappan, hårda ord och de försvinner ut. Jag sjunker ner på golvet och gråter hejdlöst. Öppnar lillhjärtats dörr och ser att han sover tryggt med båda armarna ovanför huvudet. Älskade lilla hjärtat! Trött och förkyld och har sovit sig igenom helvetet. Jag ringer kärleken och skakar och gråter. Berättar, försöker i alla fall och väntar på att poliserna ska komma upp. Grannarna ringer på och undrar hur det är och vad som hänt. Jag bara skakar men försöker prata. De sopar upp skräp och aska utanför. Männen har även rökt i trappen.

Poliserna kommer upp och kommer in. Vi pratar och de ställer frågor. Efter mycket om och men visar det sig att den ena mannen var skriven tre portar bort. Anledningen att de ens kom in var att min ena granne gick ut då de skulle in. De var så plakat fulla at de trodde att min lägenhet var deras. De ropade på den enas flickvän som uppenbarligen inte brukar öppna då de stapplar hem såhär om natten. Vi utesluter en del saker, pratar, byter nummer och pratar lite till. Jag lugnar så småningom ner mig men somnar inte förrän morgonkvisten. Dessa två fylleskallar rubbade min trygghet jag så omsorgsfullt byggt upp. Än en gång blir jag påmind om hur alkohol kan ställa till det. Tacksam över att det hela bara var en "olyckshändelse" men kan inte låta bli att känna att han däruppe kanske kan ta och testa någon annan nu. Jag orkar inte så mycket mer!

Men efter någon dag och lite sömn är man på banan igen. Det som inte dödar det härdar och får jag bara skriva av mig lite så känns det rätt okej. Gillar dock inte min ringklocka längre, när någon i trappan stänger sin dörr hoppar jag till och mörkret känns mer obehagligt igen. Skulle kunna skriva så mycket mer om flashbacks och om rädsla men lämnar det personligt, dock inte privat. Jag har fått så otroligt mycket positiv feedback på mina senaste inlägg så jag kan inte låta bli att skriva.

Puss & Kram alla fina!

Det verkar som om söndagar är bra bloggdagar :) Lugnet har lagt sig här hemma efter mysmiddag med wok och lillhjärtats favorit, räkchips. Nu sover han sött med kaninen, Ambus och mysen i sin säng. Vi har haft en hel del duster senaste dagarna och det finns mycket trots och provokation i en sådan liten kropp. Det sliter en del så när lugnet har lagt sig kan man andas ut en smula. En stor kopp te står bredvid, massor av tända ljus, Melissa Horn på Spotify, en STOR hög med tvätt som ska vikas och en ny läroplan att läsa. Perfekt söndagskväll med andra ord... Skulle gärna se en mysig film och kramas under filten men det kommer såna kvällar också!

Imorgon är det alltså dags för jobb igen, som vanligt börjar vi med konferens och övernattning. Det brukar alltid vara roligt att träffa alla fina kollegor och smygstarta med att rymma från skolans lokaler. Men jag känner mig inte riktigt redo, minns inte om jag brukar göra det iofs. Men det här är första sommaren jag inte jobbat något extra och jag har verkligen varit ledig. Kanske blir jobbångesten ännu större då, tror nästan det! Förutom olyckan så har detta varit den bästa sommaren på många år, så oavsett jobb och vardagscirkusen som börjar, så finns det måna fina sommarminnen att blicka tillbaka på.

På tal om olyckan... Jag har ju känt mig så himla lugn och inte gråtit många tårar över den tidigare. Men idag blandat med söndagsångest, lite oro och trötthet, kom de stora och ostoppbara tårarna. Under filten i soffan på kärlekens balkong, sådär lite i smyg. Från ingenstans kom bilderna upp på näthinnan, hur bilen såg ut, hur blodet rann över ansiktet, glaset som knastrade i min mun, rädslan i lillhjärtats ögon och oron innan jag fick höra att allt var okej med honom på sjukhuset. Men tårar är befriande och det känns redan mycket bättre alltihopa. Imorgon är vi laddade för första turen med buss till dagis och sen tar jag väskan över axeln och hoppar in i kollegans bil och är redo för en ny termin. Bring it on!