Ibland är det så enkelt...
Att få sitta i soffan med en bok och frukostkoppen i handen. Ha lillhjärtat bredvid sig som spelar på Ipaden och sjunger julsånger för glatta livet. Halva familjen är på simskola, den andra halvan alltså i soffan... Tända ljus, några vita hyacinter som börjar slå ut och julmusik på Spotify. Precis den här känslan som jag har just nu, då allt känns enkelt och skönt, den vill jag känna mer av. Just nu släpper jag alla tråkiga nyheter, all oro och annat tråkigt som finns i mitt huvud för ett tag. Puss & Kram!
Tillbakablick
Idag körde jag den där vägen hem från jobbet... En väg fylld av ångest. Det hände förut att jag körde så fort så ni kan inte ana, så fort för att jag var rädd att det värstaste av det värstaste hade hänt. Så ibland körde jag så sakta jag bara kunde, jag blev omkörd av alla, allt för att jag inte ville hem... Omöjligt att inte blicka tillbaka då bilen rullade på samma väg idag, blicka tillbaka lite lagom, att inte blunda för historien men mest av allt, blicka framåt. Det tror jag på! Kram och mys i mörkret ♥
Känslostormar
Här kommer alla känslorna på en och samma gång, för precis så känns det! Hur kan man vara glad och lycklig samtidigt som man kan vara så besviken, arg och frustrerad? Jag får det inte att gå ihop... När man inte riktigt förstår så är det svårt att göra något aktivt åt saken. Eller så kanske jag förstår och inser någonstans att jag måste acceptera situationen, någorlunda i alla fall. Jag kan inte ändra på människor, men jag kan banne mig säga vad jag tycker. Och det har jag lovat mig själv att börja göra mer och mer. Det är inte sunt att oroa sig för att såra andra då det är en själv som tillslut sitter med magsår och andra själsliga sår. Livet är för kort för allt det här... Det ska ju vara enkelt och härligt, i alla fall de stunder då det där allra tyngsta som vi inte kan påverka närvarar. Det får inte komma, men jag är rädd för det. Rädd för en dålig nyhet som ska slå undan fötterna för den lycka jag trots blandade rader här och nu ändå känner. Alltför många i vänskapskretsen som drabbas av sjukdom, tragedier och dödsfall just nu. Det kryper liksom närmare och närmare...
Men vet ni något som är alldeles alldeles underbart... När jag kommer till jobbet på morgonen, trött, frusen och tankspridd... Då genar jag över fotbollsplanen och allt som oftast kommer det 4-5 barn springades från morgonfritids och vill kramas. De släpper inte, de vill kramas länge. Då känns precis allting riktigt bra! Det är en häftig känsla, kram!