Livets vågskål

Det började med en grå och dimmig måndag som mest hela dagen kändes rätt tung och trist. Sov dåligt inatt och mycket på jobbet som sagt och en hel del tankar som snurrar. Hur ska jag prioritera? Vilket är viktigast? Hur hjälper jag den här eleven på bästa sätt? Hur får jag den här eleven glad? Och så kom ännu ett trist besked, ett av många i raden den sista tiden och jag känner att jag måste fly. Bort från alla måsten och all press. Hämta lilleman från en solig förskolegård. Hem och cykla, äta mellis, öppna posten i solen som höll sig framme ett tag och bara få vara en stund. Det var som balsam för själen, precis vad jag behövde.

Det är för mycket ledsamheter och tråkigheter som händer fina människor runt omkring just nu. Jag är så förbannat trött på cancer, barn som far illa och oskyldiga små barn som inte får stanna i vår värld. Jag orkar inte höra mer, det värker i hela min mage och i mitt hjärta. Jag önskar att jag kunde stänga av allt och tänka att, det är jättetråkigt för dem men mitt liv går vidare. Men jag kan inte! Jag applicerar det på mitt lilla hjärta, på min familj, på mitt liv och blir livrädd. Jag gråter tysta tårar för de finas skull, för all skit de måste gå igenom, för rädslan att det snart ska vara min tur. Jag är fullt medveten om att detta inte är sunt men jag kan inte hjälpa det. Jag tränar och pratar för att hålla det borta och fokusera på allt det positiva. På solen som lyste på oss idag, på alla glada barn på jobbet, på att vi är friska, på allt roligt som står uppskrivet med färgglada pennor i min kalender och på alla mina nära och kära.

Men det räcker nu, du där uppe eller vem som nu bestämmer. Jag vill inte höra talas om ett enda litet problem, missöde, sjukdom, skada, olycka, sorg eller något i den andan överhuvudtaget på ett bra tag framöver. Är det förstått? Bäst att du lyssnar... Ny dag imorgon och nya tag, sh'bamen är bokad så det ska skakas rumpa och dansas utan dess like. Absoluta favoritpasset för att släppa ner axlarna och hitta rätt energi. Min nya tisdagstradition! Var rädda om er och sov så gott, puss och kram!

Systrarna Sisters


Busy days

Dagarna rusar förbi och det är vansinnigt mycket just nu. Nationella prov, projekt, omdömen, planeringar, lägenhetsfix och en hel del träning. Träningen är ett måste för att orka med tempot! Det är då jag andas och hittar kraft. Jag måste för rehabens skull också, nacken stelnar till av all stress och slarvar jag kommer huvudvärken direkt. Tur att jag har världens finaste som ger mig möjligheten att pussla ihop allt, du gör mig till en bättre människa ♥

Senaste inlägget slog bloggrekord med över 180 läsare. Det var faktiskt väldigt skönt att skriva. Lite som en sten som släppte. Tack för alla fina ord och kommentarer, de syns inte här i boggen men plingade till i andra forum. Kanske är det ett känsligt ämnen där läsare inte vill lägga sig eller ha en åsikt? Det måste man inte heller. Jag skriver för min skull!

Nu ska jag jobba vidare med hockeyn på i bakgrunden och med min kopp te. Njuta av lugnet då två små nybadade barn sussar sött i sina sängar. Sambon är på fix och trix humör i gamla lägenheten och jag bestämmer över hela soffan och fjärren. Men just det, jobba var det ju... Okej då! Puss & Kram!

Tabu och min värsta mardröm

Imorse pratades det om vårdnadstvister på RIX MorronZoo och jag höjde direkt volymen för att lyssna på detta tabubelagda ämne. Ett ämne jag själv kommit alldeles för nära tyvärr. Det finns olika anledningar till att man går igenom en tvist. Tyvärr har jag hört och sett många som använder sig av det då exempelvis den ena föräldern är besviken, sviken eller bara förbannad på den andra partnern efter en skilsmässa eller otrohet. Det ljugs, det förvrids, det förvrängs och blir riktigt smutsigt. Det är inte barnens trygghet och mående som är i fokus utan egocentriska föräldrars kamp och stolthet. Det finns alla möjliga scenarion. Alla lika tragiska på sitt sätt. Ibland är en tvist trots allt den enda utvägen. Min tvist är inget jag tidigare kommenterat och har för avsikt att göra nu heller, det kan bara ge mig problem och det är hur som helst privat. Men jag känner ändå att det är en del av mig och inget jag på något sätt tänker skämmas för. Jag har inte gjort något fel. Min tvist har varit min värsta mardröm och är min stora sorg i livet.

Att separera är en stor sorg för många, ett nederlag, ett misslyckande. Tro mig då jag säger att sitta där i en rättssal med advokater och försvara, förklara och blotta sitt innersta är en hel jäkla minuspost deluxe. Allt känns som en dålig film där man själv är huvudpersonen i ett drama du aldrig ens skulle ha velat sett. Det är psykiskt och fysiskt påfrestande och så fasansfullt tragiskt. Men ibland finns det som sagt ingen annan väg att gå.

Jag har en hel del åsikter om systemet i sig och om föräldrars olika rättigheter och skyldigheter. Jag tänker inte rabbla på om allt det men vill ändå säga att det är så oerhört viktigt att man i en sån här sits träffar rätt människor som man har förtroende för, de blir nyckelpersoner i ens liv. Om systemet försvårar det för dig så måste någon orka och veta hur de kan hjälpa till. Diskussionen på radion idag fick mig att minnas tillbaka och få den där klumpen i magen igen. Jag tänker på alla som går igenom detta just nu, det är vanligare än vad man tror. Alla trötta, oroliga och ledsna mammor och pappor. Alla stackars barn som ser föräldrarna slita och kämpa sig trötta, där de istället borde lägga energin på det finaste de har. Om så inte tillsammans så i alla fall på olika håll, på varsitt håll. Livet är för kort för en massa onödigt elände. Men som sagt, ibland är det nödvändigt och då gäller det att vara stark och aldrig ge sig.


Resultatet av min tvist gick som jag ville men det betyder inte att allt är över. Har man en gång hamnat i den här snurren slutar det nog aldrig. Det är som en berg och dalbana med lugnare perioder blandat med kaos. Allt finns med i ryggsäcken och även om jag inte rotar i den speciellt ofta utan försöker leva i nuet tappar jag ibland fokus och blir påmind, ledsen, arg och frustrerad. Det är viktigt att de känslorna får komma fram för annars går man sönder. Samhället borde bli bättre att ta hand om alla ledsna mammor och pappor i såna här situationer, ledsna föräldrar har svårt att göra sina barn glada. Tabun måste bort och ärendena måste gå att handläggas snabbare. Det här är ett komplicerat ämne där det såklart inte finns några facit, alla individer och familjesituationer är unika. Allt är bara så himla sorgligt och jag önskar inte ens min värsta fiende att hamna i en sån här soppa. Det är helt klart min absoluta största sorg i livet, men samtidigt på ett sätt min största styrka.

Jag är så tacksam över att mitt liv ser ut som det gör idag och att det finns såna viktiga pusselbitar som harmoni, trygghet och kärlek. Mitt lillhjärta är en trygg och stark liten kille som får svar på de frågor han ställer och som tack vare fantastiska människor runtomkring inte upplevt de här åren som annat än lugna och lyckliga. Tack för allt, ni vet vilka ni är!

Att bli förälder kan gå väldigt fort, men att vara en bra förälder är ett livslångt arbete


En gammal favorit


"But those who fly...

... solo have the strongest wings" Visst är det fint? Citerar en elev ur hans uppsats där han så fint skriver om sin hårt arbetande mamma. Frågade om jag fick sno den av honom och han sa ja :) Det är ju vansinnigt mycket roligare och härligare att flyga tillsammans med någon såklart men det ligger mycket i de där orden. Mycket som vissa människor aldrig tycks förstå, men det är deras förlust. Ibland önskar jag bara att den där käftsmällen av verklighet skulle drabba andra än de jag tycker om, andra som redan kämpat och som borde få andas lite. Helst skulle alla klara sig utan smällar men ibland tror jag vissa skulle behöva en eller två för att vakna upp lite. Men vad vet jag? Livet är inte rättvist i alla fall, det är ett som är säkert!

Här är det påsklov och jag njuter av ett tyst och lugnt hus. Jobbar en del, tvättar, fixar och ringer de där samtalen jag aldrig hinner vanliga dagar. Vill plantera blommor och tvätta fönster också men det duggar utanför så jag myser med tända ljus istället. Hoppas att ni mår bra
och att ni haft en fantastisk påsk? Puss & Kram!

Saknar värmen...

... men älskar vardagen. Galet mycket rättning och visst känner jag mig stressad men ändå. Harmoni och all den lycka jag känner gör att jag inte önskar något annat än det jag upplever just nu. Allt som så många tar för givet och bara rusar förbi kan jag stanna upp och innerligt njuta av. Kanske låter det fånigt men har man varit djupt nere och sett båda sidor så vet man. Och jag vet, det är så här livet ska vara

Badpojken
Solstrålen
Bästaste dagen