Söndagstankar
Dagarna rullar på. Värken kommer och går, madrömmarna likaså. Mycket tankar och funderingar, energi som går åt till försäkringsbolaget och annat som måste ordnas. I dagarna har man fått sig ännu en tankeställare. Hur en enda människa kan förstöra så många människors och familjers liv. Jag tänker såklart på tragedin i Norge. Jag har nästan svårt att ta in allt det sorgliga, men det är såklart oundvikligt. TV, tidningar och facebook får en att tappa andan och få ont i magen. Man vet aldrig vad som kan hända... Man ska vara rädd om det man har, vårda de man tycker om, visa att man älskar sina nära och kära och leva varje minut.
Jag fick ett oväntat och trevligt telefonsamtal idag. Från någon som jag vet följer min blogg och som bryr sig. Någon som jag tänkt på en hel del och som jag är tacksam mot. Vi ska ses senare i sommar och det glädjer mig. Det finns ljusglimtar från ens mörkaste tider och dagar också. De finns alltid där men man ser dem inte alltid. Ibland har man för bråttom, ibland har man tappat orken och ibland vill man bara inte se dem tror jag. Det finns många ljusglimtar nu trots tråkigheter. Jag vägrar låta bilkraschen och värken ta över allt det fina. Ledigheten, sommarvärmen, kärleken, familjen, vännerna, buset och myset.
Nu är det två små sötnosar som ska tvätta håret i badet och sen nattas. Att få ligga bredvid dem och höra deras tunga andetag när de glider in i John Blunds värld är en härlig känsla. Inte bara för att det blir lugn och ro :) Utan för att det är så himla rofyllt och hoppfullt på något vis. Tack till er som kommentrat här på bloggen gällande olyckan, det värmer! Många somriga kramar!
Jag fick ett oväntat och trevligt telefonsamtal idag. Från någon som jag vet följer min blogg och som bryr sig. Någon som jag tänkt på en hel del och som jag är tacksam mot. Vi ska ses senare i sommar och det glädjer mig. Det finns ljusglimtar från ens mörkaste tider och dagar också. De finns alltid där men man ser dem inte alltid. Ibland har man för bråttom, ibland har man tappat orken och ibland vill man bara inte se dem tror jag. Det finns många ljusglimtar nu trots tråkigheter. Jag vägrar låta bilkraschen och värken ta över allt det fina. Ledigheten, sommarvärmen, kärleken, familjen, vännerna, buset och myset.
Nu är det två små sötnosar som ska tvätta håret i badet och sen nattas. Att få ligga bredvid dem och höra deras tunga andetag när de glider in i John Blunds värld är en härlig känsla. Inte bara för att det blir lugn och ro :) Utan för att det är så himla rofyllt och hoppfullt på något vis. Tack till er som kommentrat här på bloggen gällande olyckan, det värmer! Många somriga kramar!
Med himlen i ögonvrån
Precis vaknat till av att jag själv skriker. En mardröm, vill inte somna igen. Tar fram datorn och gör som så många gånger tidigare, gör så att det lättar i bröstet och skriver. Var tillbaka på Nissastigen, väg 26 och har efter flera varv i luften med bilen landat mitt på vägen igen. Den iskalla tystnaden. Musiken som tystnat, bilar som stannat. Lillhjärtat är knäpptyst och jag vågar inte titta åt hans håll. Hela mitt huvud och kropp bultar. Jag har kastat mig över honom och hans mysfilt för att skydda honom men nu har jag kastats bakåt i förarstolen igen. Jag ser blod, hårtussar och massor av glas. Jag vet inte om det är mitt eller Noahs blod. Tänk om han inte andas eller om han är allvarligt skadad, tänk om han inte lever. Då vill inte jag heller leva. Allt glas, har det träffat hans söta lilla ansikte? Jag vill vända mig mot honom nu, måste få veta. Huvudet är tungt och jag är livrädd. Är det nu livet tar slut? Lillhjärtat tittar på mig och börjar gny. Han har sin blåa mysfilt över större delen av sig. Den har glassplitter på sig men jag ser inget blod. Han blir rädd då han tittar på mig och börjar gråta och skrika. Jag vill röra vid honom, trösta honom och bara ta oss bort härifrån. Men jag kan inte röra mig. Det känns som om min kropp väger flera hundra kilo. Min vänstra hand skakar kraftigt och är full av glas och blod, det rinner blod från mitt huvud och jag känner att det är varma droppar som träffar mitt ansikte och min högra arm. Det kommer fram främmande människor. En ung kille som har hittat min mobil på vägen. Han larmar 112. Jag hör hur han berättar för dem. En Saab 95 med en kvinna och ett litet barn i har kört i diket och voltat 4-5 gånger. Han kom körandes mot oss i sin lastbil och tydligen vat det nära att vi voltade in i den. Jag hör vad han säger men kan ändå inte ta in något. Smärtan är olidlig, oron för lillhjärtat likaså. En kvinna kommer fram och tar min skadade hand, hon försöker stoppa blödningen. Hon pratar lugnt och jag andas lite längre andetag, lite lugnare och tryggare. En äldre man kommer och undrar om han ska försöka plocka ut sonen och lugna honom lite. Han får upp dörren på passagerarsidan och lyfter ur det finaste jag har. Jag kan inte ens vända på huvudet igen för att se honom. Men jag hör att gråten tystnar och kvinnan berättar för mig att han ser lugn och trygg ut i mannens famn. De har hittat en av lillhjärtats leksaksbilar på asfalten. Jag hör sirener men jag kan inte titta längre. Ögonen har geggats igen av blod. Det tar tid. Räddningsbilen kommer först, sen bärgaren får jag berättat för mig. Jag är otålig, det kryper i kroppen på mig. Jag försöker känna efter om jag har känsel överallt, rör på tårna och spänner kroppen. Jag är trött och vill bara bort från bilen. Vill sova lite men kvinnan ställer frågor och pratar om Noah varje gång jag är på väg bort. Då vaknar jag till för att säkerhetsställa att allt är okej. Noah har nu följt med mannen och hans fru till deras husvagn. Jag hör flera sirener och andas ut, nu kan jag väl få sova lite. Brandkåren och ambulanserna är på plats. Massor av röster, rörelse och oljud. Jag mår illa och vill kräkas men orkar inte. Jag får syrgas och nålar i armen. Jag får morfin och känner händer bakom min nacke. Det känns som om jag är 14 år igen och med pappa på en brandövning. En markör med lite teatersmink. En bulle och ett glas saft efteråt och imponerade klasskompisar. Men så är det ju inte! Jag blir galen av att sitta fast, vill ut, otålig och längtar efter Noah. Så fort jag är på väg att somna pratar någon om Noah och mina sinnen skärps igen. Tiden går långsamt men tillslut är taket på bilen bortklippt. Jag förflyttas till en ambulans och får veta att vi åker till Halmstad. Noah får åka i en egen ambulans. Innan dörren stängs kommer mannen från husvagnen igen, han säger lycka till och att jag har en liten ängel till son. Dörrarna stängs och jag hör sirener igen, ambulanskillen säger att vi verkligen haft änglavakt. Jag slappnar av och tackar de änglar jag misstänker haft ett finger med i spelet.
Tack alla som hört av sig på ett eller annat sätt, all omtanke ger styrka och kraft! Puss & Kram!
Tack alla som hört av sig på ett eller annat sätt, all omtanke ger styrka och kraft! Puss & Kram!