Idag har varit en riktig berg och dalbanedag . Kände mig stark på förmiddagen och åkte iväg och handlade lite mat och en tidning. Satte mig i solen och njöt av värmen och kände lycka. Funderade en liten stund på att till och med åka och tvätta samt dammsuga bilen men sköt upp det till en annan dag. Sen så kom smällen och tårarna, hopplösheten och den ständiga oron. Vet inte vad som hände, eller det vet jag kanske men vill inte skriva om allt här men det går så fort i svängarna och med humöret. Det satt en äldre man, en typisk snäll farbror på bänken bredvid mig. Han kikade mot mitt håll då tårarna smög sig fram och jag önskade så innerligt just då att han skulle säga, kom hit lilla vän. Låter kanske konstigt men jag ville bara få krypa upp i hans famn och få en bamsekram. Få höra att allt är okej, att allt ordnar sig, att jag klarar mig fint och så... Får en liten "deja vu" upplevelse nu då detta har hänt förut men så kan det vara!

Idag har jag läst mycket om för tidigt födda barn, om krisen som allt som oftast drabbar föräldrarna, om oron, alla ångesttankar, rädslor och andra knasiga tankar. Skönt att få läsa att det som jag har inom mig är helt normalt. Läste en "kängurupappas" blogg och den fick mig både att le och fälla en tår. Det är mycket som händer och det är en lång process och resa vi har framför oss. Vissa dagar känns starka och andra svaga, idag har definitivt varit den svagaste för mig hittills. Det kan bero på att Noah fått göra en hel del prover och tester idag och det är klart att det skrämmer och tar energi. Han har inte tagit till sig all mat idag via sonden vilket har gjort att doktorn tagit röntgenbilder på hans mage samt stoppat maten och satt in dropp istället. Lillkillen fastar! Bilderna skickades till KS men de kunde inte se tillräckligt bra då tarmar låg i vägen så nya bilder ska tas imorgon. Just det här med att vänta och inte riktigt veta är tungt, det gör liksom ont ända in i själen. Jag är inte rädd och jag är stolt över att jag ändå är så lugn, men klart att jag är orolig. Tro mig då jag säger att hjärtat hoppar upp i halsgropen då man går förbi Noahs sal och ser ett helt gäng med vita rockar vid hans kuvös. Jag stod med och höll handen idag då de satte in nålen för droppet, Noah sa inte ett knyst utan låg fint och snuttade på sin napp. Duktiga och modiga lilla kille! Nu ska jag gå och ta en lång varm dusch och så försöka sova lite.

Många kramar till alla fina omtänksamma människor därute, ni vet vilka ni är och jag älskar er! Tack till den snälla sköterskan som hjälpte mig att äntligen få igång internet på den bärbara datorn. Jag behövde verkligen få skriva av mig lite.

Äntligen kommer jag in på bloggen igen och jag har så mycket att skriva om. Det händer spännande saker varje dag med vår lilla krabat. Han växer och passerade i helgen 1 kg gränsen och det firades på avdelningen med flagga vid lillemans kuvös. De flesta slangarna är numer borta och det är lättare att se parveln. Imorse var jag uppe tidigt och fick vara med vid vägning och mätning och då åkte mössa och den mackapär som sitter vid näsan bort så att jag fick se det mörka vågiga håret och hela det söta ansiktet. Han är så fin! Sköterskorna är så nöjda med honom, han är stark vid förflyttningar, har fina värden och allt ser bra ut. Jag hoppas innerligt att det fortsätter så!

Mamma och pappa mår också bra :) Vi har sovit hemma några gånger och det är väldigt skönt för själen, även om det känns tomt. Jag brottas med känslor av tomhet och frustration och humöret går upp och ner men i det stora hela så känner jag mig stark. Det underlättar när man börjar få in lite rutiner i sitt sjukhusliv, i alla fall så är det så för mig. Det gäller att våga/vilja njuta lite också! Idag efter lunchen köpte jag mig en glass och satte mig ute i solen en stund och bara myste. Det är mycket som händer i kroppen och i huvudet, landningsprocessen är lång! Idag då det var rond på Noahs rum så fick jag sitta med hörlurar med radio i för att inte höra allt vad gäller de andra barnen på rummet. Då kom en lugn låt (kärleksballad) som handlade om saknad, vill aldrig vara utan dig osv, ja ni vet! Då rullade krokodiltårarna på mamma Johanna kan jag säga. Mitt lilla knyte i famnen, han kramade om mitt finger och så de tonerna i örat. Tänk, att jag har blivit mamma!

Idag ska vi kanske göra handavtryck till Noahs lilla dagbok, spännande! Annars ser våra dagar ganska lugna ut. Vi sitter och myser i några timmar på förmiddagen och på eftermiddagen. Jag försöker vila lite mitt på dagen och läsa eller så. Micke har börjat jobba idag så vi provar oss fram för att se hur vi får till våra dagar. På torsdag ska jag på återbesök för att se hur mitt blodtryck ligger till och förhoppningsvis så slipper jag min medicin då och kan få börja amma lite.

Än en gång tusen tack för alla lyckönkskningar och all värme och kärlek ni ger, genom bloggen och via telefon. Mer uppdatering och bilder kommer framöver nu då bloggen verkar funka igen och jag hittat till Danderyds bibliotek.