Ett utdrag
"Jag går tillbaka till neonatalen, slår automatiskt in den inpräntade koden och känner lukten. Det är det här som är hemma nu! Det är en märklig känsla mellan trygghet och ångest. Jag stannar ofta upp och tittar på den fina "tack väggen". Där har alla föräldrar skickat in fina foton på sina barn, med tack hälsningar och lovord. Jag funderar på vad vi ska skicka. Jag slår genast bort tanken, jag vågar inte tänka så än. Man ska aldrig ta ut något i förskott! Jag går förbi mitt första rum, det var stort och opersonligt, lyhört och kallt. Jag tittar inte in men vet att det bor nya föräldrar där nu. De är två, lite äldre. Mamman verkar stark och pappan omtänksam. Han ser så stolt ut och avundsjukan i mig är obeskrivlig. Jag kommer fram till det röda rummet där sonen ligger. Han är det minsta barnet i rummet, det minsta barnet de har haft på länge har de berättat. Jag ser att det står fyra personer runt hans kuvös i vita rockar. Blodet i mig isar och hjärtat känns som om det ska hoppa ur min kropp. Vad är det nu? Vad har hänt? Det var väl ingenting speciellt idag? Jag går in, bryr mig knappt om att tvätta och sprita händerna. En av sköterskorna ser min oro men lugnar mig och berättar att de bara flyttar en nål och samtidigt passar på att ta lite prover. Jag står där en stund och ser på men känner mig yr och går bort till mitt rum. Det här är mitt finaste rum hittills, med eget kylskåp och tv. Jag slår på tv:n som sällskap, tar en av sonens gosedjur och lägger mig på sängen. Jag känner tårarna komma, tårar av utmattning och uppgivenhet. Ångesten tränger sig på, känslor av att jag borde vara där, stå bredvid och vara intresserad. Jag oroar mig för att de ska tycka att jag smiter undan men samtidigt vet jag att de förstår. Hela tiden orolig i magen, vad är rätt och fel? Hela tiden en känsla av allt går på högvarv och jag står utanför och tittar på. Jag är så trött, blundar lite, så fruktansvärt trött".
Tårarna kryper fram när jag läser det du skriver. Det berör. Och får mig att vilja fortsätta läsa, du bjuder precis som du till viss del gör här på bloggen in mig som läser i ditt liv och bland dina känslor. Förstår att det kanske är det som känns läskigt. Att ingen ska vilja läsa behöver du inte bekymra dig över! :-)
Lycka till!
Kram!
Du skriver jättebra! det är skrivet med själ och hjärta och då blir det bra.
Du behöver inte vara rädd!
Samla ihop ork till sista rycket! du gör något viktigt, något som kan göra skillnad, både för dig och för andra som har varit eller är i samma situation.
Du e en sån duktig skrivare och har alltid varit Johanna,,du får ner dina känslor och tankar på ett gripande sätt. jagf fick en tår i ögat- Lycka till kram.
Mmm...tårarna är nära bara av att läsa ett kort utdrag!
Du är så duktig på att skriva och lyckas förmedla känslorna så att det svider i hjärtat!
Go for it, jag är nog inte ensam om att vilja läsa resten, gumman. :-)
Stor kram!
Efter det där lilla vill jag läsa mer, absolut. Kommer förmodligen inte vara ett öga torrt ser det ut som... Lycka till! Kram kram
Tack snälla fantastiska ni! Precis vad jag behövde, man måste våga för att vinna :) Efter festen då ska jag banne mig ordna till det hela. Pirrigt!
Tack och STORA kramar!
jag måste hålla med dom andra, bränner lite under mina ögonlock av att bara läsa ett litet utdrag.. hur ska det bli om jag läser hela boken? sjukt bra skrivet, kämpa på nu och få iväg allt till förlagen!! :) :) det kommer bli super bra :)
kram!
Du är modig och stark! Förstår att det känns läskigt men du behöver inte vara rädd. Det finns inget rätt eller fel bara dina käslor och dom är sanna.
En annan bagatellartad synpunkt: Litet syftningsfel... "fyra personer runt hans kuvös i vita rockar". Förlåt, det kanske inte va sånt du vill höra men jag ville inte låta bli att påpeka det.
Du är duktig! Kram