Fruktansvärt gripande bok
Jag ligger i soffan under filten och kan knappt andas. Det är höstväder utanför och det är massor av ljus tända. Igår kväll började jag läsa Emma Jangestigs bok om det fruktansvärda som hände henne och hennes två små barn, Max och Saga. Det går inte att sluta att läsa, trots att kroppen skriker av obehagskänsla och tårarna rinner. Vissa stycken är så gripande att min mage vill vända sig ut och in och jag vill slå på något.
"Det visade sig att kvinnan faktiskt visste hur det såg ut innanför kistlocket, mannen som hade lagt Max och Saga i kistan hade nämligen berättat det för henne. Max låg på den högra sidan med sin favoritelefant i famnen. Hans vänstra arm var utsträckt, och på den låg Saga och vilade med sin docka. De hade täcke över sig och låg på mjuka kuddar. Kläderna som familjen valt ut hade de på sig. Och det fanns gott om plats, Emma kunde inte riktigt veta om hon kunde tro på allt detta, men då hon hörde det blev hon alldeles varm i kroppen. Hennes två änglar var fortfarande tillsammans".
Man kan välja att inte läsa såna här böcker, att inte bli berörd, förbannad och ledsen. Men jag har alltid dragits till att läsa om verkliga människoöden. Jag tycker det är viktigt på något sätt. Att tillåta sig att känna sig in i andras situationer, att känna empati och att inte blunda för alla galenskaper som faktiskt händer. Nu har trycket från bröstet släppt lite då jag fått skriva av mig. Nu ska jag läsa klart och sen gå och snusa lite i nacken på mitt älskade lillhjärta. Puss & Kram!
"Det visade sig att kvinnan faktiskt visste hur det såg ut innanför kistlocket, mannen som hade lagt Max och Saga i kistan hade nämligen berättat det för henne. Max låg på den högra sidan med sin favoritelefant i famnen. Hans vänstra arm var utsträckt, och på den låg Saga och vilade med sin docka. De hade täcke över sig och låg på mjuka kuddar. Kläderna som familjen valt ut hade de på sig. Och det fanns gott om plats, Emma kunde inte riktigt veta om hon kunde tro på allt detta, men då hon hörde det blev hon alldeles varm i kroppen. Hennes två änglar var fortfarande tillsammans".
Man kan välja att inte läsa såna här böcker, att inte bli berörd, förbannad och ledsen. Men jag har alltid dragits till att läsa om verkliga människoöden. Jag tycker det är viktigt på något sätt. Att tillåta sig att känna sig in i andras situationer, att känna empati och att inte blunda för alla galenskaper som faktiskt händer. Nu har trycket från bröstet släppt lite då jag fått skriva av mig. Nu ska jag läsa klart och sen gå och snusa lite i nacken på mitt älskade lillhjärta. Puss & Kram!
Kommentarer
Trackback