För tre år sen var det tidig påsk och långfredag och jag låg på KS. Det var planerad påskmiddag hos pappa med hela familjen men jag fick inte permission för att åka dit. Min familj kom med påskägg och påskmat till sjukhuset istället. Jag kunde dock inte äta något av det. Rummet snurrade, lamporna bländade mig och jag hade svårt att andas. Jag hade varit på KS i fem dagar och sköterskorna samt läkarna började prata om kejsarsnitt. Jag var gravid i 29:e veckan och förstod ingenting. Jag hade inte ens börjat min mammagrupp, än mindre börjat förbereda hemmet för en liten bebis. Jag hade fått havandeskapsförgiftning och de sa att mina värden inte var bra och att min kropp snart inte orkade mer. Jag minns det hela som igår! Hur jag låg och räknade takplattor och mellanrummen i ventilerna i rummet. Hur jag försökte ta in all information från olika läkarteam och svara på alla deras frågor. Jag fick se mig själv i spegeln och minns att jag blev helt förskräckt. På ett dygn hade jag förvandlats till elefantmannen, helt uppsvälld i hela kroppen. Jag kunde inte ligga still utan skakade konstant. Men de sa att varje timme och varje dag var värt massor för den lilla sonen i min mage så jag bet naturligtvis ihop. Jag tänkte inte ge upp! Jag försökte vila men kunde inte sova. Jag skickades på undersökningar för att utesluta blodpropp. Mitt hjärta betedde sig konstigt så det blev EKG undersökningar också. Tiden sniglade sig fram och jag som var van att vara aktiv dog nästan av tristess. Saknade min familj, mina vänner och mitt jobb. Mina gulliga elever fanns i mina tankar också. Jag var så fruktansvärt trött och ville bara sova men det gick liksom inte. Hela kroppen rusade så det var omöjligt att vila. Det kändes som om jag stod utanför min egen kropp och såg på, som en film. En film jag nog inte skulle tycka om, ingen Johanna film direkt. Jag var inte rädd och jag grät inte.

Det närmade sig lördag och mina krafter var nu helt slut. Jag fick magnesium intravenöst för att lugna min kropp och det var det värsta jag hade varit med om. Hela min kropp brann och jag tänkte, att nu dör jag. Jag får aldrig bli mamma och uppleva det jag längtat efter i hela mitt liv. De avslutade behandlingen då min kropp inte klarade av det. Det gick några timmar till, jag minns inte så mycket. Jag slumrade till då och då och vaknade ofta av att jag kräktes. Det kändes som om det bodde en alien i min kropp, jag hade ingen som helst kontroll och var nu helt borta. Jag orkade inte mer, allt fick bli som det blev. Jag litade helt och fullt på läkarna och lät dem bestämma allt från och med då. Jag orkade inte ens prata. Det kom ett läkarteam från neonatalavdelningen, det lät på titeln som som om de kom från yttre rymden. Neonatal, vad var det? Jag såg dem men hörde inte vad de sa. Det bestämdes att det skulle bli ett akut kejsarsnitt kl. 17. Snart var han här mitt lilla knyte. Innan dess var jag tvungen att få i mig magnesiumet, det var för min egen säkerhets skull under kejsarsnittet. För att dämpa mina skakningar och snarlika epileptiska anfall. Jag hade en sköterska som höll mig i handen. Jag fick dödsångest och det fullkomligen brände i hela kroppen. Men jag klarade av det och efter det kände jag att jag kunde klara vad som helst. Klockan blev 17.00 och jag låg nu på operationsbordet. Jag kände mig lugn och lättad, äntligen! Jag fick ryggmärgsbedövning och tyckte knappt den gjorde ont. Sköterskorna nöp mig med tänger på magen och frågade om jag kände något. Det var svårt att avgöra efter alla mediciner och min kropp var helt slut. Jag sa att allt kändes okej. Dags för snittet och jag var förväntansfull. Massor av människor runt omkring. Från ingenstans kom en fruktansvärd isande och samtidigt brännande känsla, jag kände hur de skar i min mage. Jag skrek och en narkosläkare dök upp vid mitt huvud. Hans röst var lugn och trygg och med ens var jag nedsövd. Klockan 17.02 föds älskade lilla Noah med en vikt på 980 gram. Jag vaknade upp några timmar senare och fick då höra att allt hade gått bra. Min lilla son levde och var omhändertagen av neoteamet. Jag fick se bilder på det lilla miraklet och försvann sedan i dvala igen. Noah kämpade på med andning och blev ompysslad av fantastisk personal. Efter två dagar fick jag äntligen se och röra honom, min lilla kämpe!

Resten är en historia för sig, många långa veckor på Danderyds sjukhus och tuffa nätter med sondmatning och andningslarm. Oro och sjukhusbesök varvat med lättnad och gränslös kärlek. Egentligen ville jag bara skriva, tänk att det gått tre år :) Men när jag nu började skriva så bara öste orden ur mig och det gick inte att sluta... Imorgon fyller alltså lillhjärtat tre år, mammas älskade lilla kille!

Men nu tillbaks till verkligheten. Till middagsfix, bakning, tvättvikning, spännande innebandy på TV och presentinslagning. Tacksam och stolt mamma som lär somna tidigt ikväll.
Puss & Kram!