Imorse pratades det om vårdnadstvister på RIX MorronZoo och jag höjde direkt volymen för att lyssna på detta tabubelagda ämne. Ett ämne jag själv kommit alldeles för nära tyvärr. Det finns olika anledningar till att man går igenom en tvist. Tyvärr har jag hört och sett många som använder sig av det då exempelvis den ena föräldern är besviken, sviken eller bara förbannad på den andra partnern efter en skilsmässa eller otrohet. Det ljugs, det förvrids, det förvrängs och blir riktigt smutsigt. Det är inte barnens trygghet och mående som är i fokus utan egocentriska föräldrars kamp och stolthet. Det finns alla möjliga scenarion. Alla lika tragiska på sitt sätt. Ibland är en tvist trots allt den enda utvägen. Min tvist är inget jag tidigare kommenterat och har för avsikt att göra nu heller, det kan bara ge mig problem och det är hur som helst privat. Men jag känner ändå att det är en del av mig och inget jag på något sätt tänker skämmas för. Jag har inte gjort något fel. Min tvist har varit min värsta mardröm och är min stora sorg i livet.

Att separera är en stor sorg för många, ett nederlag, ett misslyckande. Tro mig då jag säger att sitta där i en rättssal med advokater och försvara, förklara och blotta sitt innersta är en hel jäkla minuspost deluxe. Allt känns som en dålig film där man själv är huvudpersonen i ett drama du aldrig ens skulle ha velat sett. Det är psykiskt och fysiskt påfrestande och så fasansfullt tragiskt. Men ibland finns det som sagt ingen annan väg att gå.

Jag har en hel del åsikter om systemet i sig och om föräldrars olika rättigheter och skyldigheter. Jag tänker inte rabbla på om allt det men vill ändå säga att det är så oerhört viktigt att man i en sån här sits träffar rätt människor som man har förtroende för, de blir nyckelpersoner i ens liv. Om systemet försvårar det för dig så måste någon orka och veta hur de kan hjälpa till. Diskussionen på radion idag fick mig att minnas tillbaka och få den där klumpen i magen igen. Jag tänker på alla som går igenom detta just nu, det är vanligare än vad man tror. Alla trötta, oroliga och ledsna mammor och pappor. Alla stackars barn som ser föräldrarna slita och kämpa sig trötta, där de istället borde lägga energin på det finaste de har. Om så inte tillsammans så i alla fall på olika håll, på varsitt håll. Livet är för kort för en massa onödigt elände. Men som sagt, ibland är det nödvändigt och då gäller det att vara stark och aldrig ge sig.

Resultatet av min tvist gick som jag ville men det betyder inte att allt är över. Har man en gång hamnat i den här snurren slutar det nog aldrig. Det är som en berg och dalbana med lugnare perioder blandat med kaos. Allt finns med i ryggsäcken och även om jag inte rotar i den speciellt ofta utan försöker leva i nuet tappar jag ibland fokus och blir påmind, ledsen, arg och frustrerad. Det är viktigt att de känslorna får komma fram för annars går man sönder. Samhället borde bli bättre att ta hand om alla ledsna mammor och pappor i såna här situationer, ledsna föräldrar har svårt att göra sina barn glada. Tabun måste bort och ärendena måste gå att handläggas snabbare. Det här är ett komplicerat ämne där det såklart inte finns några facit, alla individer och familjesituationer är unika. Allt är bara så himla sorgligt och jag önskar inte ens min värsta fiende att hamna i en sån här soppa. Det är helt klart min absoluta största sorg i livet, men samtidigt på ett sätt min största styrka.

Jag är så tacksam över att mitt liv ser ut som det gör idag och att det finns såna viktiga pusselbitar som harmoni, trygghet och kärlek. Mitt lillhjärta är en trygg och stark liten kille som får svar på de frågor han ställer och som tack vare fantastiska människor runtomkring inte upplevt de här åren som annat än lugna och lyckliga. Tack för allt, ni vet vilka ni är!

Att bli förälder kan gå väldigt fort, men att vara en bra förälder är ett livslångt arbete ♥