För att det är viktigt!
Nu har jag haft en massa tankar i huvudet sen gårdagens luciafirande på lillhjärtats förskola. När jag står där och ser på alla fantastiska barn som sjunger för glatta livet blir jag så rörd och glad ända in i magen. När jag står där och ser min lilla prins kan jag inte låta bli att blicka ut över alla stolta mammor, pappor, far och morföräldrar. Det är en massa människor som stolta fotar, filmar och ler åt just sin lilla juvel. Det är mäktigt att se! På samma sätt är det irriterande att se de föräldrar som tar för stor plats. Som tränger sig fram. Som pratar högt i telefon när barnen sjunger. Som ställer sig i vägen när andra filmar. Vad är det för förebilder? Vilka tror de att de är?
Samtidigt får jag ett sting av avundsjuka då föräldrar står och håller handen med andra släktingar i bakgrunden.Jag är den enda föräldern som står där ensam. Jag är van, det har alltid varit så på den här förskolan. Det verkar vara kärnfamiljens mecka med pensionerade föräldrar dessutom. Det gör mindre ont nu än förut, men det känns. Det känns än mer för lillhjärtat börjar bli stor och han reflekterar. Hans kommentar då vi satte oss ner för att fika efteråt var att, mamma det är bara du och jag som är två. Han har stenkoll på vem som är vems mormor eller farfar, bättre än mig. När han nu blir större och förstår och frågar, då gör det liksom lite ondare. Mest för att man så gärna vill ge sitt barn precis allt och inom vissa områden går det bara inte. Det är över min och alla andras kapacitet. Det är svårt att hantera ibland. Jag undrar hur andra gör? Ibland i alla fall. Ibland flytar allt bara på och jag tänker ingenting, allt är perfekt. För det han har nu är fantastiskt bra. Världens bästa bonuspappa, en viktig vuxen som är närvarande och intresserad. Som inte gör skillnad. Som älskar. Jag är så tacksam och lycklig!
Men ibland gör det ändå lite ont. Igår gjorde det ont och då kom jag ihåg hur det kunde vara. Då tänker jag på alla ensamstående föräldrar och hur de kämpar. Alla små och stora beslut man måste fatta själv. Vilken förskola? Vilket sparande? Vilka regler och vilka värderingar vill man förmedla? Vilken overall är bäst och varmast? När är det dags för simskola eller annan aktivtet? Har jag ens råd med det? Är han sjuk? Är allt normalt? Borde jag göra si eller så? Tankar kan snurra och hur litet eller stort problemet eller frågan än är så är det väldigt ensamt och frustrerande att inte få/kunna bolla det med någon. Det stör mig att så många tar det för givet, för verkligheten ser inte ut så. Många är ensamma och kämpar. Inte bara ensamstående, utan den ena föräldern i ett parförhållande också. Det är slitigt emellanåt samtidigt som varenda sekund är helt underbart.
Jag vill bara uppmärksamma det viktiga. Det bränner inom mig då det egocentriska och nonchalanta blir så tydligt. Det finns lite överallt. Det är så onödigt. Det smittar av sig på de små. Det är så lite som behövs för att underlätta och ge energi.Och jag kan inte låta bli att känna och tänka på de som har ångest inför julen. På att inte kunna ge sina barn det man vill i julklapp. Att kanske inte ha ork, ekonomi, möjlighet eller energi till att ordna så som man vill ha det. Som den där bilden man har i huvudet. Att känna sig otillräcklig. Att inte räcka till. Att ha misslyckats. Jag vet hur det känns. Men jag vet också att det kan ändra sig. Jag ser verkligen fram emot den här julen, hemma med nära och kära. Med närhet och kärlek. Julklapparna, maten och traditionernna är viktiga men de är verkligen inte allt. Vi ska umgås, vara trygga och mysa. Sånt här sitter jag och tänker på en fredagkväll... Ut måste det för nu vill jag njuta av helgen med bara positiva och glada tankar.
Det bästa av allt är att jag har en riktigt bra magkänsla för 2013. Vinden har vänt ♥
Kommentarer
Postat av: Lina
<3
Postat av: Mon
Mycket klokt & fint skrivet!!!!
Kram på dig!
Trackback