Jag tror jag hamnat i någon ny fas då jag för första gången på riktigt minns bilolyckan. Den är skarpare än någonsin. Den ploppar upp lite då och då, ofta då jag kör bil men även i vardagen hursomhelst. Det är märkligt hur hjärnan fungerar och hur man bearbetar saker och ting. Minnesbilderna gör inte så ont ändå, de gör mig mer tacksam på något sätt. Men däremot alla dessa tänk om... Tänk om vi faktiskt dött. All räddningspersonal sa ju att vi hade änglavakt. Tänk om livet slutat där och då. Precis då livet började kännas enkelt igen. Hur hade alla andras liv sett ut idag i såna fall? Hur hade alla jag älskar klarat av begravningen? En stor och en liten kista bredvid varandra där i kyrkan. Jag hör själv hur hemskt det låter och hur osunt det kan tyckas för andra att tänka så här, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste ju göra något av de bilder jag får och de ljud jag aldrig kommer glömma. Fem varv i luften med plåt som dunkar i asfalt, glas som krossas och så tystnaden som uppstår då bilen tillslut landar. Den där förbannat hemska tystnaden. Tänk om den där lilla kroppen jag älskar mer än livet självt inte rört på sig tillslut, om han inte gnytt och gråtit efter sin mamma, om inte alla fina medmänniskor stannat och tagit hand om honom medan brandmännen fick klippa loss mig. Tack vare dem är lillhjärtats trauma väldigt litet och idag mer eller mindre obefintligt. Mitt trauma är bearbetat men dessa fragment och reflektioner ploppar upp ibland och jag måste få pysa ur dem någonstans. Att skriva hjälper mig, det har det alltid gjort. Men alla är vi olika. 

Medmänniskor, så viktigt det är. Att finnas där för varandra. Jag tänker på den unga kille som ska begravas på fredag. Killen som alltid sa godmorgon i skolan med ett stort leende i flera år. Som helt plötsligt bara försvann och nu inte längre finns hos sin familj och sina fina vänner. Jag blir så rörd då de här gamla eleverna visar medkänsla och omtanke och visar hur de mognat till fantastiskt fina vuxna människor. Hur de stöttar varandra och hjälps åt i sorgen och chocken. Oavsett om jag kommer att vara i kyrkan på fredag eller inte kommer jag att tänka på er alla ♥

Jag var på en föreläsning för inte så länge sen där vi fick fundera på vad vi skulle ångra om vi låg på dödsbädden och bara visste att vi hade minuter kvar att leva. Vi skulle blunda och gå in i oss själva. Mitt svar kom direkt. Jag önskar jag haft mer tid tillsammans med min familj och mina vänner. Mer vardaglig tid. Äta middag tillsammans en tisdag eller en promenad efter maten då mamma ändå ska ut och gå med hunden. Gå och träna tillsammans. En spontan bio och en fika efteråt. Knacka på och bjuda in sig själv och bara hänga tillsammans framför tv:n. Det är inte försent. Men det gäller att göra något aktivt. Alla har så mycket, inklusive jag själv. Man är trött, stressad och pressad. Man vad är viktigt egentligen? Vad skulle du ångra om det var du som låg där? Det är en bra tankeställare!

Tankarna är många, jag blir alltid så här då jag är hemma och får tid att tänka. Tankarna tynger mig inte även om de kan göra mig sorgsen. De påminner mig om hur förbannat skört livet är och hur mycket vi tar för givet. Jag är så otroligt glad över resan jag snart ska göra med pappa, mina systrar och Noah. Kvalitetstid och äntligen en chans att umgås riktigt nära och på djupet. Jag ser fram emot nästa vecka då det blir mys i Dalarna med min lilla familj och finaste vännerna. I april väntar en helg med stora familjen och släkten i Finland. I vår väntar spa och egen tid med min kärlek. Men vardagen ska prioriteras, det enkla som ändå görs kan lika gärna göras tillsammans. Tillsammans är ett fint ord. Familj likaså. Jag älskar er, ni vet vilka ni är ♥